Publiken i Trosa är att gratulera. Där finns en förening som varje termin försöker ordna tre kammarmusikkonserter, så även till våren enligt planerna.
På något sätt lyckas föreningen också hålla riktigt hög nivå på evenemangen, ja i lördags på allra allra högsta nivå även internationellt sett. Kanske är det kontakter eller också trolleri.
Stenhammarkvartetten har jag med glädje hört flera gånger i Trosa men också på andra platser. Men frågan är om inte det måste ha varit något alldeles extra med gruppens samspel och gnista i lördags med stark vilja och energi.
Och det är klart att de fyra medlemmarna var laddade, eftersom de påföljande dag skulle framträda med det första stycket på vårt program på en tonsättarfestival i Stockholm som helt ägnats åt Anders Hillborgs musik.
Detta stycke är från så sent som 2007 och kallas Kongsgaard Variations, eftersom det skrevs till amerikanen John Kongsgaard som både är vinmakare i Napa Valley och musikmecenat och festivalarrangör.
Hillborg har själv berättat hur han inspirerades att basera sitt stycke på det långsamma temat i satsen Arietta i Beethovens sista pianosonat. Temat gör här en mediterande resa genom musikhistoriens epoker, spelas uppochner och baklänges, möter dansant folkmusik och glada människor som drar upp vinkorkar och blir ostadiga och susiga i huvudena.
Vackert och roligt blev det som inledning, och fantastisk samspelat. Men också ett bevis på att dagens gästande musiker tänkt till hur hela konsertens storform skulle kunna hänga ihop och styckena berika varandra.
För det som följde var Stenhammar och Ravel: en aristokratisk romantiker mot en banbrytare för ny harmonik och impressionism, den första självlärd kompositör, den andra konservatorielärd av bland andra Fauré.
Men båda med verk från när de var rätt unga, cirka tjugofem år.
Stenhammar med den andra kvartetten i Beethovens tonart c-moll. Ravel med sin enda i F-dur, utskälld och missförstådd av alla utom kollegan Debussy, som skrev att Ravel inte fick ändra en enda ton i trots kritiken. I dag en älskad klassiker, men jag vet sådana musikälskare som än i dag inte klarar det hetsigt moderna.
Kvällens version av Ravel var bland de tekniskt mest perfekta jag hört och framstående även som tolkning: lite mer fransk, lite mer dragningar, mer av det ljuvliga och mjuka. Men fermiteten, det febrika och upprörda var på topp. Slutraketen suverän!
Framförandet av Stenhammar blev i särklass: allvar i början men inte tungt drama; sedan ett upphöjt andante nästan adagio i Ass som hade Bruckner styrt notpennan och skrivit dit rytmen och triolerna; älvalätt dansande med Mendelssohns grace men också melodiskt romantiskt och kromatisk som om Brahms och Wagner för en gångs skull varit överens; sist det stampande tillbaka från inledningen, energiskt och allvarligt och med medryckande driv i spelet och tryck från ensemblens klang.
Extranumret av Alexandra Vrebalov bjöd på mer stampande i en blandning av rockbeat och csárdas ur Kronoskvartettens repertoar.