På nostalgitripp mot riksdagen

När partiledaren Jimmie Åkesson och partiets EU-kandidat Sven-Olof Sällström i går höll valmöte i Nyköping var torget inte tapetserat med deras egna ansikten. Sverigedemokraterna kommunicerar sin politik med hjälp av två små barn som går längs en idyllisk skogsväg.
Om affischen inte haft rubriken ”Ge oss Sverige tillbaka” skulle motivet lika gärna kunna vara signerat Carl Larsson. Jimmie Åkesson hade, om han själv fått välja, förmodligen valt att leva i Larssons nationalromantiska idyll.
Sverigedemokraterna är inte rasister, Sverigedemokraterna är nostalgiker. Partiet längtar tillbaka till en tid när ett starkt lokalsamhälle inte utmanades av öppenhet och gränslöshet, en tid när individen tilldelades en kollektiv identitet utan att ha förmågan att ifrågasätta denna.
Sverigedemokraterna använder EU-valet för att positionera sig inför riksdagsvalet. Taktiken är tydlig. Under hela torgmötet spelade Jimmie Åkesson och Sven-Olof Sällström på den lilla människans rädsla inför stora förändringar. Det är ett smart drag.
Individuell osäkerhet inför avregleringarna på arbetsmarknaden förtjänar att tas på allvar. På samma sätt bör man lyssna till dem som inte vågar lämna sina bostäder på grund av risken att utsättas för brott. Den inre marknaden har, och kommer även i framtiden, att föra med sig en ny form av laglöshet.
Men vad Sverigedemokraternas politik inte har något svar på är att landet man drömmer om att få tillbaka var uppbyggt kring en kollektivism på gränsen till klaustrofobisk. Vi var svenskar, vi var socialister, vi föddes och dog i samma säng.
Sverigedemokraterna talar om att svensken återigen måste bli herre i sitt eget hus. Men globaliseringen och den europeiska integrationsprocessen har för all framtid kommit att förändra samhällsstrukturen. Gränslöshet skapar parallella identiteter.

Idag är det inte enbart samhällets elit som har släktband över hela Europa. De flesta av oss har, eller känner någon med, en mamma från Tyskland eller en pappa från Turkiet. Man kan identifiera sig lika mycket som lett, som löntagare. Det finns inget motsatsförhållande.
Om förändringen är till det bättre eller sämre är man fri att tycka vad man vill om. Men morgondagens politiker måste förhålla sig till att dagens Sverige inte ser ut som det gjorde när Carl Larsson målade sina vackraste tavlor. Det gör inte Sverigedemokraterna.