På ren Rinkebysvenska
Jonas Hassen Khemiri Ett öga rött Norstedts
Aldrig jag kommer att äta sur strömming med sillnubbe på Skansen eller dansa smågrodor i träskor runt töntigaste midsommarstång. Aldrig jag kommer låta politikerna förbjuda buffalos eller spänniströjor eller höja hårvaxpriser.
Ett öga rött är en svensk debutroman i dagboksform, och en ovanligt lyckad sådan.
Det händer inte så ofta med dagboksromaner, men min allra första tanke är att det här skulle kunna filmatiseras. Scenerna dyker upp i skallen hela tiden, de är så påtagliga: Halim och hans far i pappans diverseaffär med maskeradglasögon, Turtlestermosar och piratkopierade Ralph Laurentröjor,
Halim som målar halvmånar och stjärnor på skolans alla toaletter, Halim som går på fest på hos en rik klasskompis på Söder: Fast Davids föräldrar måste ha flous på hög dom hade inga knarriga skinnsoffor eller lyxiga spegelväggar eller ens jacuzzi.
Jonas Hassen Khemiri har valt sin debutromans titel efter rapparen Ayo, förmodar jag.
Huvudpersonen Halim bryr sig inte så mycket om musik, men mer om arabisk kultur. Ursprunget ska bli räddningen när allt annat runt omkring är motbjudande.
Halim som går i nian flyttar från invandrarförorten Skärholmen till det bohem-chica Söder tillsammans med sin pappa efter att mamman dött i cancer.
Trots att sorgen efter mamman ligger som en tunn slöja över hela boken är Ett öga rött en verkligt rolig roman. Halim är en outhärdligt jobbig typ, som jag ändå inte kan låta bli att tycka om.
Alejandro Leiva Wenger, som debuterade för två år sedan med novellsamlingen Till vår ära var först med att skriva på den nya språkvariant som lite slarvigt, den finns ju inte bara där kallas Rinkebysvenska. Av Leiva Wenger lärde jag mig att polisen kallas aina, att flous och para är samma sak som pengar och en tjej också kan kallas guss.
Språkligt sett är Ett öga rött konsekvent och skickligt skriven på samma innovativa vis och även om Leiva Wenger var först känns det fortfarande originellt. De Stockholms-arabiska miljöerna är gissningsvis också nya för de flesta av läsarna.
Allt annat är egentligen rätt gammalt (vilket förstås alls inte är samma sak som tråkigt eller dåligt).
Säkert över hälften av alla västerländska debutromaner om unga män har mycket gemensamt med J D Salingers Räddaren i nöden, som gavs ut i USA på 1940-talet. Ett öga rött har ovanligt hög Räddaren i nöden-procent; här finns humorn, det direkta tilltalet, skolföraktet, äcklet inför omvärlden, de blandade känslorna inför sexualiteten och inte minst vemodet.
Men det finns inga spottindränkta baklavas i Räddaren i nöden, inga fezturbaner och ingen Skärholmens loppis. Mest av allt har Jonas Hassen Khemiri skapat något alldeles eget.
Lena Kvist
Så jobbar vi med nyheter