På tiden att Vattenfall slutar vara ett särfall

Vi ska inte underskatta att utspelet kommer dagarna efter ett motigt val för Centerpartiet. Nu ska den politiska miljöprofilen vässas och nu ska orden marknad och miljö ska ännu tydligare gå hand i hand i den alliansfärgade regeringspolitiken. Det är i sig inte en dag för tidigt.
Minns samtidigt att regeringen har öppnat för mer politiskt färgade direktiv till AP-fonderna, något som direkt kan skada möjligheterna att få bästa möjliga avkastning på pensionskapitalet. Det går alltså att ha invändningar mot att styra Vattenfall med politiska krav som riskerar att försvaga bolaget.
Ska staten egentligen äga ett bolag som Vattenfall? Det är inte alls nödvändigt. Även om det vore dumt att sälja just nu, på marknadens absoluta bottennivåer, utmärglade av finanskris.
Regeringen var dock tydlig inför valet 2006. Vattenfall var ett av de statliga bolag som inte var aktuella för försäljning, tillsammans med LKAB och några till. Något annat besked kommer inte heller inför 2010.
Så, om nu staten nödvändigtvis måste vara ägare till ett energibolag, så måste man så klart ta ansvar för att ägarens budskap matchar bolagens verksamhetsmål.
Det har inga regeringar egentligen bemödat sig med tidigare. Nej, inte heller när Miljöpartiet samverkade med ett par S-regeringar i rad. Då, precis som under Carlgren och Olofssons inledande ministertid, handlade det främst om att dra in stålar till statskassan. Inget fel med det, men om bolaget gör vinster på miljöns bekostnad eller på ett sätt som går emot de klimatvärnande åtgärder som regeringen torgför, då förlorar ägaren trovärdighet.
Därför är Andreas Carlgrens initiativ och näringsministern Maud Olofssons besked nödvändigt. Budskap och verklighet måste gå ihop, även när statens bolag jobbar för att i god kapitalistisk anda maximera vinster på energimarknaden i Centraleuropa.