Jag går snabbt genom den mörka skogen. Abby springer bredvid mig. Hennes mjuka tassar trummar lätt mot den stelfrusna marken. Min andedräkt bildar ett rökmoln när jag andas och mina fingrar är stela av köld. Dimman ligger så tät över marken så jag knappt ser vart jag sätter fötterna. Jag stannar och tittar upp mot himlen. Det har börjat skymma. Träden sträcker sina kronor likt kungar mot himlen. Jag skakar av köld. Det är nog dags att gå hem nu. Jag vänder mig om och börjar gå. Jag har bott vid den här skogen i hela mitt liv så jag kan den utantill.
Plötsligt stannar jag, något är fel. Jag tittar på trädstammarna. Alla ser likadana ut. Rädslan griper tag i mig. Jag kan inte ha gått vilse, jag kan ju den här skogen utan och innan! Jag snurrar runt panikslagen. Jag hör ett gnyende vid mina fötter. När jag tittar ner ser jag Abby stryka sig oroligt mot mina ben. Jag sätter mig ner och kliar henne och hon skäller belåtet. Hennes mjuka päls lugnar mig. Plötsligt slutar Abby skälla och hon stirrar rakt ut i tomma intet. Jag försöker få kontakt med henne igen genom att klia henne på hennes favoritställe bakom det vänstra örat men hon reagerar inte ens. Jag försöker se vad Abby stirrar på men jag ser inget. Plötsligt börjar Abby springa. Jag ropar efter henne men hon försvinner in bland träden. Jag försöker följa efter hennes hoppande vita svans. Men jag ser mig inte för och snubblar på en rot. Jag faller handlöst till marken och ser Abbys siluett försvinna mellan träden.
Jag går runt i skogen en lång stund men Abby är spårlöst försvunnen. Jag sätter mig på en sten och börjar gråta. Först lite, men sedan mer. Tårarna bara strömmar. Jag ser plötsligt något i ögonvrån och vänder på huvudet. När jag torkar tårarna börjar jag le. Ett par gula ögon stirrar på mig från skuggorna. ”Abby” tjuter jag glatt och börjar gå mot ögonen. Men plötsligt inser jag en sak och stannar tvärt. Ögonen är gula, inte bruna som Abbys. Ögonen fortsätter stirra på mig. Nu ser jag något annat. Det är inte bara ögon, utan en bred mun också. Munnen är full av tillsynes rakbladsvassa tänder. Tänderna droppar av rött färskt blod. Jag öppnar min mun för att skrika men inte ett ljud kommer ut och så börjar jag springa helt blind av rädsla. Det enda jag kan tänka på är de gula ögonen och de vassa tänderna.
Innan jag vet ordet av står jag framför min egen ytterdörr. Jag är andfådd och min kropp skakar av adrenalin. Med darrande händer tar jag fram nyckeln och sätter den i låset. Mina fingrar krampar av köld så det tar en stund innan jag får upp dörren. Jag skyndar mig att gå in och går till badrummet för att ta en varm dusch. Det varma vattnet sköljer bort min oro- jag inbillade mig nog bara ögonen och munnen. Jag kan inte bortse från det faktum att Abby är borta, men just nu är jag för stressad för att gå ut och leta. Jag tänker att jag gör det imorgon. Då tycker jag mig höra något från köket. Är mamma redan hemma från jobbet? Men hon ska ju komma hem först imorgon? Jag skakar på huvudet. Inbillning, tänker jag när jag torkar mig och klär på mig.
Det är då jag ser det. Det står något på spegeln. Jag drar efter andan. På spegeln står det något skrivet i imman. ”Släpp aldrig hunden lös i skogen”. Men det är inte det värsta. I handfatet ligger det ett huvud. Inte vilket huvud som helst, utan Abbys. Jag skriker och springer ut ur badrummet. Ringer mamma helt hysterisk. Hon säger att jag ska lugna mig och att hon är på väg hem. Jag tar några djupa andetag och går till mammas rum. Jag drar undan täcket för att krypa ner i hennes säng och försöka lugna mig. Känna hennes trygga doft i lakanen. Då ser jag att täcket är mörkt av blod och mitt på madrassen ligger Abbys kropp. Min älskade hunds kropp ligger i mammas säng. Kroppen saknar huvud men jag vet att det är hon. Jag springer till köket och på köksfönstret är det två blodiga handavtryck. Jag blir alldeles stilla, för rädd för att röra mig. Någonting rör sig i huset och jag hoppas förtvivlat att det är mamma som kommit. Jag vänder mig sakta mot dörren och där framför mig står den, varelsen jag såg i skogen. Den har människohänder försedda med långa klor och sträv svart päls. De spetsiga hornen kastar taggiga skuggor på väggen. Glödande gula ögon och en bred mun. Den ler. Jag skriker. Men det är redan försent.