Socialdemokraternas Leif Pagrotsky riktar skarp kritik mot premiepensionssystemet (PPM), där var och en ges makt att påverka en del av sin framtida pension. Den före detta näringsministern anser att PPM-sparandet är en flopp (SvD 5/10) och vill skrota det helt.
Pensionsspararna har 800 fonder att välja mellan. Ett omfattande system har skapats för att hantera alla fondbyten. Att nytillkomna sparare inte flyttar pengarna så ofta är inget bekymmer, men att få gör det överhuvudtaget är ett misslyckande. På den punkten är kritiken befogad. PPM-systemet är en blocköverskridande kompromiss, på gott och ont.
Problemet är att Pagrotskys eget alternativ lufsar iväg åt fel håll, han vill skrota hela PPM. Alla ska med till sofflocket! Tron på staten som den bästa kapitalförvaltaren är överdriven. En mer politisk styrning av pensionskapitalet är knappast av godo; minns kraven på att använda pensionspengar för att köpa biltillverkaren Saab. Risken för fler konflikter mellan partipolitiskt motiverade nödutryckningar och bästa möjliga utveckling för pensionspengarna, är alltså uppenbar.
Däremot tål det att funderas på om ambitionerna att hålla nere förvaltningsavgifterna egentligen leder rätt. Ingen ska behöva betala mer än nödvändigt, att göda förvaltare har inget egenvärde, men avgiftstaket kan bidra till att högpresterande fonder står utanför PPM-systemet. Urvalet blir då mer ljummet än hett, och den genomsnittliga avkastningen därefter. Den så kallade soffliggarfonden, Sjunde AP-fonden, har dessutom ett luddigt uppdrag att förvalta pengarna så att de motsvarar snittet av medborgarnas PPM-val. Målet borde vara att maximera värdet på spararnas pengar.
Reformera gärna, men håll fast vid valfriheten. Den som tycker att hon eller han kan förvalta sina pensionspengar bättre än vad Sjunde AP-fonden kan, har full frihet att göra det. Den som hellre vill låta bli, kan stanna kvar på sofflocket.