Pang-pang i politiken

Svenska trupper ska avsätta diktatorer i världen. Nyvalde Muf-ordföranden Niklas Wykman skräder inte orden när han drar en lans för en aggressivare svensk utrikespolitik. Den vore ingalunda smartare och skulle kosta fler svenskar livet. Den som kräver en tuff utrikespolitik måste låta kraven handla om tuffare och modigare diplomati men avstå från en massa vapenskrammel. Niklas Wykman har dock en viktig poäng när han kräver att svensk utrikespolitik aldrig ska stryka diktaturer medhårs. Historiskt sett har det varit väl mycket ryggdunkande med despoter, som sagt sig i någon form dela den dåvarande regeringens ideologiska bekännelser.

En svensk alliansregering ska vara en av de främsta i ledet för att utöva diplomati under FN- och EU-flagg, för att värna mänskliga rättigheter och att stödja och uppmuntra demokratisträvanden globalt. Men att skrota insatserna för att uppmuntra framväxten av hållbara civila samhällen i plågade områden, är att bita sig i svansen. Grundpelaren i utrikespolitiken och den globala politiken måste vara diplomati, konstruktiva samtal och fredligt bistånd, men där det krävs ska även militära fredsframtvingande insatser vara en möjlighet. Därför ingår Sverige i den organisation av insatsberedda truppstyrkor som EU åtagit sig att hålla.

Det hör till att ungdomsförbund tar ut svängarna, men det hjälper om man samtidigt behåller en konstruktiv anda. Om Muf vill reformera Sida och svenskt bistånd vore det intressant att diskutera analysen. Men att bara säga att biståndet inte fyller någon funktion är väl platt och signalerar bristande tankemöda.