Partierna måste dra ner på självgodheten
Olof Pettersson, professor i statsvetenskap, menar att medlemmarna överger de stora organisationerna och går in i nätverk och lokala aktionsgrupper.
Återigen slår man fast att det inte handlar om att det politiska intresset har minskat. Problemet är, enligt Pettersson, att organisationerna inte lyckas länka det lokala engagemanget till riksplanet.
Trots djupa rötter av folkrörelsetradition i Sverige måste vi acceptera att massrörelsernas tid är förbi. Förr löste många medlemskap i ett politiskt parti för att stödja en gemensam sak och ge partierna mandat att representera dem i politiska församlingar. Idag förknippas medlemskapet i högre grad med en aktiv handling och en egen vilja att själv bidra med något.
Vem vill vara medlem i Röda Korset när den enda solidariska handling man förväntas göra är att sätta in pengar på ett konto?
Och vem vill bli medlem i ett parti enbart för att ge fullmakt åt partiledaren?
Att demokratin skulle vara i kris är en allvarlig felsyn. Grundvalarna för demokratin har aldrig varit starkare än nu. Det demokratiska välfärdssamhällets paradox är att det har haft som mål att fostra oberoende, självständiga och upplysta medborgare. Problemet är att samhället inte har förmåga att ta tillvara medborgarnas kompetens och engagemang.
Det är snarare de massrörelseuppbyggda organisationerna som utgör det stora hotet. Det kan finnas anledning för partierna att dra ned på självgodheten och ställa sig ett antal frågor. En viktig fråga är vad denna utveckling får för konsekvenser för den svenska konstitutionen som i hög grad bygger på det traditionella parti- väsendet.
Varför inte snegla på andra länder som valt andra konstitutionella lösningar?
Kanske vi måste börja föra en öppen diskussion om verkliga personval som i Finland, majoritetsvalkretsar som i Storbritannien eller fler folkomröstningar som i Schweiz.
Så jobbar vi med nyheter