Partiledare och popidoler
Häromdagen berättade en bekant för mig om en märklig politisk upplevelse. Han som aldrig röstat borgerligt tidigare hade blivit moderat på tågsträckan mellan Stockholm och Gävle, genom att råka sätta sig på en plats reserverad för Fredrik Reinfeldt.
Själv tar jag tåget nästan varje dag. En gång råkade jag sitta på Svenne Hedlunds plats. Jag kände genast igen honom på det långa svarta håret och något av samma svindlande känsla som när jag för drygt 30 år sedan hänfördes av Hep Stars i Folkets Park, gjorde sig påmind.
Nu stod han där, men gjorde inte en min av att vilja sättta sig någon annan stans. Så jag reste mig snabbt och konstaterade nyktert att dragningskraften till min bedagade ungdomsidol var borta.
Vad vill jag säga med det? Att fyra partiledare i den borgerliga Alliansen var ute och åkte tåg förra veckan. Att tåg är ett oslagbart kommunikationsmedel om man vill möta och nå fram till många människor. Att vi alla har ett djupt liggande behov av att kommunicera. Att politik handlar om förmågan att lyssna, värdera och påverka.
Att partiledare kan vara mer intresseväckande än gamla popidoler.
Så jobbar vi med nyheter