Han försöker ta reda på hur det har känts att leva inuti den här kroppen. Kroppen är vid det laget sextiotre år och har åstadkommit en lång rad hyllade romaner sedan ”Stad av glas” 1988.
I ”Vinterdagbok”, fint översatt av Ulla Roseen, skriver Auster om sig själv i du-form. Han försöker närma sig ett jag via detta du och det passar honom att tala om sig själv så. Det ger distans men öppnar samtidigt texten. Auster är som alltid oerhört välformulerad, hans stil är stram och elegant också när det handlar om panikattacker, sorg, bilolyckor och besvikelser. Men som helhet tycker jag att ”Att uppfinna ensamheten” som kom på svenska för tio år sedan är en bättre bok på samma tema.
I ”Vinterdagbok” sitter Auster inledningsvis som liten kille på huk vid en myrstack när något annat barn slår honom i huvudet med en kratta. Det handlar mycket om kroppens ärr och sår genom ungdom och vuxenliv, om sex så klart, om basebollmatcher, tjejer, resor och läsande.
Så småningom också om skrivandet och livet med hustrun Siri Hustvedt, också författare. Ett äktenskap som varat i trettio år och som verkar vara Austers nödvändiga utgångspunkt. Den som längtar efter smaskiga avslöjanden kommer att bli besviken. Auster ägnar sig inte åt smutskastning eller hämnd. Snarare förundras han när han försöker korsa sina egna spår.
Nackdelen med ”Vinterdagbok” är att den blir för monoton. Här finns till exempel ett avsnitt med en lång uppräkning av alla de olika platser Auster levt på, alla adresser han bott på genom livet och det är begränsat intressant. Det starkaste i Vinterdagbok är porträttet av hans mamma, Auster lägger minnespussel som till slut blir ett starkt och gripande kvinnoöde. Jag önskar det hade funnits mer av den varan i ”Vinterdagbok”.
Paul Austers eget minnespussel
Den amerikanske författaren Paul Auster har lämnat sina berättelser om identitetssökande och dubbelgångare för att ägna sig åt att skriva dagbok. Mer än så: en livsbok, en katalog över åren.
Så jobbar vi med nyheter