Pengaregnet över lärarna ska öka och Folkpartiet villkorar ett nytt jobbskatteavdrag. I partiledaren Jan Björklunds sommartal i Göteborg var överraskningarna som bortblåsta. Alliansens mest opportunistiska partiledare spelade enbart säkra kort.
Frågan var vilket Alliansparti som inför höstbudgeten först skulle villkora ett ja till ett nytt jobbskatteavdrag med att pensionärernas beskattning ska följa med. Svaret blev FP. Kristdemokraterna och Centerpartiet lär säkert säga något liknande. Det där är enkel utspelsmatematik. Ett valår stundar och ingen vill bråka med pensionärsorganisationerna.
På skolans område var Björklund länge den store reformatorn, men under året har utbildningsministern fått det svårare. Debatten om hur hård konkurrens mellan skolor ska gå hand i hand med garanterad utbildning har tvingat ministern – och regeringen på defensiven. Bara "långsiktiga" friskoleägare ska godkännas, lovar nu Björklund. Visst, men grundprincipen borde vara att garantera att eleverna inte sätts på bar backe om en skolas ekonomi kraschar, oavsett ägarform.
Utbildningsministern har märkbart svårt att bli älskad av lärarkåren, trots att han stundtals låter som ett eko av lärarfacken. Samtidigt är det bra att han och regeringen håller fast vid att lönespridningen inom lärarkåren måste öka. En rejäl skillnad mellan ingångslön och slutlön för den som gör ett kompetent och högkvalificerat jobb, stärker yrket.
Björklunds prioritering i höstbudgeten blir därför en fyrdubbling av antalet lärartjänster som betalas av staten i stället för kommunen eller friskolan. Det vill till att statsbidraget verkligen täcker kostnaderna som uppstår. Regeringar har en förmåga att synda på den punkten. Nya lärartjänster skapar ju inte bara direkta lönekostnader. Det betyder också nya arbetsuppgifter utan att de gamla ersätts.