Pengen är bara en del av poängen

Det är välkommet att Centerpartiet vägrar springa i samma riktning. Förslaget om äldrepeng, där varje brukare är värd lika mycket, är i stora delar bra. Framför allt eftersom pengen kompletteras med rättighetsgarantier – rätt till kompensation för lång väntetid och usel kvalitet, fler och striktare inspektioner samt fullt meddelarskydd i privata företag inom välfärdstjänsterna. Detta är bättre än vinstförbud – alla dagar i veckan.
Det behövs en ordentlig debatt om syftet med valfrihet och med konkurrens inom skola, vård och omsorg. Målet är ju att ge mer makt åt medborgaren i förhållande till utföraren och det offentliga. Det som kallas välfärdstjänster är bara funktioner, inte samveten eller samariter.
Att ge medborgaren rätt att välja bort en usel vårdleverantör är lika viktigt som för tjugo år sedan när det kvävande offentliga monopolet rådde. Situationer där medborgaren får stå med mössan i hand och betala för det man får – även om det inte är rätt – måste motverkas.
Centerpartiet pekar åt rätt håll med förslaget om en äldrepeng. Ett system där, precis som i friskolereformen, pengarna följer individen och inte tjänsteutföraren är vettigt. Men det kräver en fastställd ersättning per individ – och en rörlig marknad.
Det svåra är att skapa det utrymme inom äldreomsorgen som krävs för att valfriheten ska fungera väl. För att kunna byta boende behövs ett överskott av platser. Det är sällan så i dag. Man får ta det man och när det byggs och investeras så planeras det för behovets underkant hellre än överkant.
Lagen om valfrihet är att föredra framför lagen om offentlig upphandling. Det senare ger främst fokus på lägsta pris före kvalitet, driftupphandling är inte detsamma som fri etablering.
Lagen om valfrihet fungerar som bäst om utförarna snabbt kan ta emot nya kunder. Förslaget tål därför att jobbas vidare med. Där kunden har mer makt än utföraren skapas drivkrafter att investera vinster i verksamheten på ett sätt som förbud mot överskott aldrig gör.