Peps fick Gnesta att gunga
Är ni inte trötta på den här jävla baktakten?Peps Persson behöver egentligen inte ställa frågan, för svaret är redan givet: om Gnestaborna fått bestämma så skulle han aldrig fått sluta.
Hettan fullkomligt slår emot en när man äntrar lokalen. Elektrons vanligtvis ganska tråkiga bingoanpassade b-sal har förvandlats till en mörk klubb. Kul, det vill man se mer av.
Hur var konserten då?
Jag såg en spelning med Blodsbandet i Trosa för två somrar sedan. Då var det en trött och sliten skåning som underhöll. Av det finns inget kvar. Han är pigg och alert. Han verkar ha kul, ja han till och med pratar mellan låtarna.
Helt obegriplig grötskånska visserligen, men det är ändå ett gott tecken.
Det är säkert lätt att ha kul när man har sån backning som Peps har. Det svänger otroligt om bandet. Det känns som en kastrull vatten som håller på att koka över. Det bubblar och pyser.
Stefan Sandberg är en gitarrist som berör. Han drar det stora gitarrsololasset. Sandberg blir bara bättre med åren, och kompletterar Peps på bästa sätt.
Legendbatteristen Bosse Skoglund är inte längre med. Det är synd för han har så länge varit en viktig del av Peps sound. Men det gör inte så mycket, för rytmsektionen med nya trummisen Erik Bodin och basisten Micke Faleryd fungerar över förväntan.
Kvällen börjar lite pliktskyldigt med ett knippe blueslåtar. Peps spelar munspel och sjunger sina kluriga översättningar av Sonny Boy Williamson och Willie Dixonlåtar. Bandet får frikostigt med soloutrymme och blir snabbt varma i kläderna.
Men som vanligt ligger tonvikten på reggaereportoaren. Och så är det: reggaeartisten Peps är intressantare än bluesartisten Peps. Han kommer mer till sin rätt när baktakten börjar självsvänga.
Det jammas mycket under en kväll med Blodsbandet. Stundtals blir det magiskt, och det är omöjligt att sitta still, men
ibland blir det enformigt och lite väl introvert. Take five med tvärflöjtsolo var inte direkt kvällens höjdare. Lång och ganska ointressant. Då överraskar Peps mer med att fortfarande kunna väcka liv i sina gamla hits. Falsk matematik och Hyreskasern känns både fräscha och vitala, och extranumret Styr den upp är fortfarande porrig.
Peps Blodsband är riktig svensk kvalitetsmusik av finaste märke. En folkrörelse vi ska vara rädda om.
Mats Hammarlöf
Så jobbar vi med nyheter