Pernilla – ett trevligt sällskap

Frågor, frågor, frågor. Och ska man döma av publiktillströmningen på onsdagens konsert på Culturum så blir nog svaret nej. Glest som aldrig förr kan man säga. 
Nu är det inte riktigt så enkelt, nej, svaret är snarare ja. Hon kanske inte har riktiga hardcorefans som skriker mellan låtarna. Hon har snarare en välartad kulturpublik som artigt applåderar. Och självklart är det befogat med en höstturné.
Hoppas bara att folk på andra orter redan insett att det kan vara riktigt trevligt i Pernilla Anderssons sällskap.
De yttre omständigheterna påverkar henne inte ett dugg, utan hon spelar som vore det fullsatt. Faktum är att det kanske är just det som gör kvällen avslappnad. Hon tar direkt kontakt med publiken och bjuder in dem i sitt liv. Lagom personlig utan att bli närgången. Det är en fröjd att få följa med på hennes 70-minuters resa. Hon är en sökare som ständigt letar svar och vemodet är ständigt närvarande.
Uppgörelsen med mammans misshandlande plågoande Boxar-Göran är stark. Och det är en nog så god hämnd att hänga ut honom kväll efter kväll från scenen.
Den, och låten om barndomens kvarter som hon aldrig ska återvända till, är de som sticker ut mest. Annars rullar det på med mysig P4-lunk. Inte mycket som sticker ut, men oförargligt och melodiöst. Helt okej musik att vissla till.
Det finns dock något speciellt över hennes melodier. Harmonierna är på något vis hennes högst personliga och egna. Och det är en bra grej att ha med sig.