Personskyddet klarade bara det förutsägbara
Regner pekar på ett antal problem. För en utomstående framstår de som både överraskande och allvarliga. Att ingen reagerat tidigare är förbryllande. Exempelvis gjordes endast en generell och inte en individuell bedömning av hotbilden mot regeringsmedlemmarna. Bara kungen och statsministern fick alldeles egna säkerhetsbedömningar. Att hotbilden mot utrikesminister Anna Lindh, under brinnande EMU-valrörelse, skulle bedömas som likvärdig den mot, säg, kommunminister Lars-Erik Lövdén eller miljöminister Lena Sommestad, är idag en orimlig tanke.
Något så grundläggande som kommunikationen mellan regeringskansliet och säkerhetspolisen, beskrivs som uppenbart svag och otydligt ordnad. Ändringar på kort varsel i statsrådens scheman förmedlades sällan vidare. Detsamma gällde rapporteringen av hot och incidenter. Att utredningen tvingas föreslå att det ska finnas en särskilt ansvarig för att kommunikationen kring personskyddet ska fungera, är verkligen ett ordentligt underbetyg.
Fram träder en bild av ett säkerhetstänkande som fokuserat på de förutsägbara hoten. Det fanns ingen beredskap för det oförutsägbara. Men sedan när är allt personvåld förutsägbart? Regners förbättringsförslag innebär att man gör tydligare individuella bedömningar. Men han nämner inte könsperspektivet. Kvinnor är mer exponerade för våld i samhället och i offentligheten. Detta måste givetvis beaktas när hotbilder analyseras och varför Regner blundat för detta är oförklarligt. Det borde inte ens vara kontroversiellt.
Att partiledare, starkt profilerade regeringsföreträdare eller riksdagsledamöter kan ha en varierande hotbild mot sig beroende på exponering och särskilda situationer, borde vara självklart. Personskyddet ska vara anpassat för att klara både förutsägbara och mer oförutsägbara hot.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!