Första gången jag läste om planerna på en svensk muminvärld i ett friluftsområde i Karlstad var det skämtet ovan som spreds på sociala medier med tillhörande förbudsskyltar och överkryssade mumintroll. Bilden av att mumintrollen skulle flytta i massor till Sverige, bilda egna små enklaver och ha med sig hemuler, hattifnattar och – ve och fasa – Stora Mårran – i släptåg, var hysteriskt rolig.
Sedan visade det sig finnas så många andra bottnar i det hela. Ekonomi och arbetstillfällen kontra ett gammalt frilufts- och naturområde som Karlstadsborna haft tillgång till gratis sedan urminnes tider.
Anledningen att jag nyligen fick skriva flera artiklar om Mumindalen är att jag har varit på ett journalistutbyte på den svenskspråkiga tidningen Åbo underrättelser, som har Muminlandet i Nådendal inom sitt bevakningsområde. Och där kunde jag släppa nyheten att ett anti-muminparti kommit in i ett kommunfullmäktige i den svenska staden Karlstad – till lika delar förbryllelse och munterhet hos redaktionen.
Det visade sig att även en del finlandssvenska barn tittat på svenska barnprogram under 80- och 90-talen och såg det komiska i situationen.
Bland barnprogrammen fanns förstås mumintrollen – men även ett program producerat av Sveriges televisions lokalavdelning i Karlstad. ”Hajk” där programledaren Bengt Alsterlind på klingande värmländsk dialekt lärde barnen finurliga saker som exempelvis att bygga en säckpipa med en plastpåse, en galge och en blockflöjt. Eller klassikern när han med nål och tråd lyckades portionsförpacka en banan.
Värmländska och finlandssvenska lät så tryggt och snällt i ett barns öron. Och tanken på att Bengt Alsterlind och Mumintrollet skulle ha en fejd med varandra – den finns bara inte.