Klipp till tidig fredagsmorgon. Jag hasar fram i vägkanten av den lilla grusvägen långt ute på den sörmländska landsbygden och tänker ovanligt mycket på broddar. Om dess förträfflighet, varför jag aldrig skaffat några och om att de ju egentligen är ganska coola. Vem vill inte ha klor som går att fälla ut?
Nu halkar jag dock fram i pannlampans sken som en före detta cool katt som fått klorna klippta.
Redan för ett par dagar sedan var det tämligen glasklart vad som skulle hända. Ett rejält snöfall följt av ett väderomslag med plusgrader – snabbt följt av nya minusgrader.
Den perfekta halkan. Där alla stigar, gångvägar och öppna ytor blir inbäddade i ett tjockt istäcke som blir kvar till vårdagjämningen.
Nåja. Nu äter halkan i alla fall upp den tiden jag hade till godo till bussen minut för minut och vid hållplatsen börjar bussen röra sig mot Nyköping. Pingvinliknande sprintlopp över istäckt asfaltsplan, Sedvanligt vevande med armarna och improviserade morsesignaler med pannlampan. Men icke. Bussen lämnar mig där i gryningen och jag tittar på klockan. 7.09. Avgångstid enligt tabell: 7.10.