En gång i tiden arbetade jag som lokalreporter på Öland. När resten av de journalister som var i tjänst en sen kväll i slutet av 00-talet jobbade med att få ihop resultaten från EU-valet hade jag en egen omröstning att bevaka. Något som antagligen var en betydligt större fråga för ölänningarna än vem som skulle sitta i Bryssel för deras räkning. Om Öland skulle förbli uppdelat i två kommuner – eller helt enkelt rätt och slätt bli Ölands kommun.
Det blev såklart nej. Nej och åter nej. Eller som en ölänning sa efteråt – bara en sådan sak som att bestämma var kommunhuset skulle vara – redan där stöter man på patrull. Men det fanns skäl till att frågan drevs. Den tämligen långa ön har bara cirka 25 000 invånare och således hör både Mörbylånga och Borgholms kommun till de minsta i Sverige.
Det blev såklart nej. Nej och åter nej.
Lokalpatriotism kan sitta väldigt djupt och bara tanken på att slå ihop Oxelösund med Nyköping får många att rygga tillbaka. Ändå är det en fråga som bubblar upp med jämna mellanrum. Ärligt talat tror jag att en folkomröstning här skulle ge ett ännu tydligare nej än på Öland – om inte den ekonomiska situationen blivit riktigt, riktigt dålig innan.
Antagligen bidrar det till att politikerna inte driver frågan utan talar om ett mer fördjupat samarbete i stället. Det är inte heller självklart att stordrift automatiskt är bättre än småskalighet.
Tillbaka till Öland. Politikerna där har inte gett sig. I min gamla tidning står det att frågan återigen är uppe på dagordningen. Ekonomi, god service till de äldre och klimat och miljö räknas upp som några av knäckfrågorna.
Men ingenstans står det om stadshuset ska ligga i Borgholm eller Mörbylånga.