Philip Roth stannar i sitt universum

Trots att hans stil kan tyckas vardaglig är tonen helt egen, vilket i kombination med de episka berättelserna gjort Philip Roth till en ständigt tippad nobelprisvinnare.
Roths senaste roman är däremot långt ifrån episk. ”Indignation” är en kort sak, jag är frestad att säga bagatell, om collegestudenten Marcus Messner som under tidigt 50-tal lämnar föräldrahemmet i Newark utanför New York för att komma undan sin på gränsen till sjukligt oroliga far.
För den som någon gång kikat in i Roths universum är historien bekant. Ung judisk man konfronteras med en icke-judisk omvärld, ungdomen kör huvudet in i vuxenvärldens murar. Marcus Messner påminner en hel del om Nathan Zuckerman, Roths alter ego från nio romaner. Intelligent, irriterad, behärskad, kåt. Och märkligt omedveten om sitt själsliga inre.
Messners största orosmoln, jämte fadern, är Koreakriget. Den som misslyckas med studierna kan hamna i armén, längst ner i en skyttegrav genomborrad av en nordkoreansk bajonett.
Men starkare än rädslan, starkare än till och med frustrationen över fadern som vill hindra Marcus på hans livsresa, är stoltheten. Marcus Messner tål inte hyckleri och oförnuft. Han tål inte att rumskamraten retar honom. Han tål inte att tvingas gå på kristen gudstjänst varje onsdag. Allt han vill är att vara i fred. Men människor stör.
Den enda människa han välkomnar är den olyckliga Olivia, som får Marcus inre kompass att snurra.
”Indignation” är till en början en rakt berättad bildningsresa. En vändning i historien ger romanen en extra skruv, men så mycket mer blir det inte.
Kanske finns det lager på lager i den här romanen, våningar man kan springa sig hänförd i, men jag hittar dem inte. Roths tjugofemte roman, om jag räknat rätt, blir inte ihågkommen som hans bästa.