Pigghaj sätter gärna tänderna i snabbmat och listlåtar
De proppade Zanzibar i Gnesta knökfullt på juldagen. Nu intog de lika världsvant vattenhålet bredvid, GnestaKurres. Coverbandet Pigghaj rör sig ledigt bland mosbrickor och tunnbrödsrullar.
Det är tur att vi har honom. Det är han som fixar alla låtar. Det är han som håller ordning, konstaterar de övriga.
Och jag som inte kan spela ett instrument ens, säger Robban med en hemskt trovärdig uppsyn.
Ja förutom trummor då. Det kan ju alla spela....Jag hoppas du inte tar illa upp, fortsätter Robban, det sista med adress Niklas Andersson.
Trummisen Niklas är nykomling i gänget och klart yngst. Då ska man hållas på plats säger tydligen Pigghajs oskrivna regelbok. Ett exempel: Alla har egentligen ett ord i laget när det gäller låtval. Det gäller inte nykomlingen. Han hinner nämligen inte längre än till grabbar jag har en ny l... förrän resten av gänget gemensamt vrålar:
Nej!!!
Allt enligt Robbans målande utläggning förstås.
Du har blivit lite av en hackkyckling, Niklas?
Ja du vet hur det är: sist in först ut, svarar Robban vasst.
Skön stämning, rå men hjärtlig. Och den som ser ut att trivas allra mest är Niklas. Och förmodligen är de andra bara mesta avundsjuka. Niklas debutspelning bakom trummorna i Pigghaj på Zanzibar gav nämligen stort eko.
Det var honom de snackade mest om, konstaterar Henrik Andersson lite lagom surt.
Att vi hamnat på Gnesta-Kurres är förstås Robbans idé. I Gnesta är det en korvkioskklassiker, strategiskt placerad i backen mitt emot pendelstationen. Att snabbmat är att föredra som turnémat är alla överens om.
Det dämpar ångesten, konstaterar Erik Persson.
Snabbmat är rocknroll alltså. Vilken musik ska helst spelas vid en snyggare middag då?
Eric Clapton, säger Erik smakfullt efter en stund. Det finns gourmet i den mannan.
Just vad det gäller det egna musikvalet när de spelar har de gjort en intressant upptäckt.
Vi försöker spela det senaste. Det som ligger på listorna. Det är många som höjer på ögonbrynen över att man gör det, säger Erik.
Aktualitet säljer med andra ord.
Annars är de som coverband ska vara, ruskigt rasande flexibla. Är det tonåringar spelar de det tonåringar vill ha. Är det 30-åringar spelar det som de önskar. Men de spelar sällan det som de i grannbyn Björnlunda vill ha.
Människor i Björnlunda tycker ofta det är för högt,
avslöjar Pighajsmedlemmar-
na och skickar en känga åt
norr.
Med Pigghaj på plats måste också vän av ordningen ta upp händelsen på pendelstationen i Gnesta i oktober 2001. Då dök nämligen en äkta pigghaj upp på en bänk vid stationen. Långt ifrån livs levande, snarare stendöd. Men ändå. Det blev braskande rubriker i denna tidning.
Det vet vi ingenting om, säger Robban och får genast den där hemskt trovärdiga uppsynen igen.
Snart kryper det dock fram att hajen innan den hamnade på stationen hamnade i någon ej namngedd syrras badkar.
Samtidigt som Niklas kom med i Pigghaj anslöt även Stefan Jansson.
Han är den bästa basist jag någonsin hört, säger Erik och betonar varje stavelse av vad han säger.
De andra håller raskt med och berättar om virtousnummer på basen vanliga dödliga musiker möjligtvis klarar på gitarr. I bästa fall alltså.
Tack, säger Stefan på sitt breda dalmål och ser bara glad ut.
Annars är banden mellan killarna starka.
Jag och Robban är barndomskamrater. Jag och Erik är svågrar. Och Niklas, det är min lillebror, säger Henrik.
Efter att ha frestat smaklökarna med det bästa ur Gnesta-Kurres listor återstår egentligen bara en fråga: Hur smakar haj:
Segt och torrt. Träigt. Som stekt fanér, säger gourmet-Erik.
Han vet. Har nämligen kockskola i ryggen.
Så jobbar vi med nyheter