Under året har jag stött på många som har gjort intryck på mig och som jag minns med värme. De allra flesta är människor, men en av dem är faktiskt den lilla gula kycklingen som jag fick hålla i när jag och fotograf Fredrik Laaksonen besökte en av länets kycklinguppfödare. Bland tusentals och åter tusentals fick jag hålla en av dem i handflatan. Det var bland det sötaste jag har sett. Och jag hade chansen att rädda den.
Innan jag gick till jobbet hade mina barn frågat mig om jag inte kunde ta med en kyckling hem och rädda den från vad som väntade. När jag berättade det för uppfödaren, mest för skojs skull, sa han, att visst, om jag bara kunde ta hand om den så fick jag ta med den hem.
Den var bara några dagar gammal, men hade ändå inte mer än fyra veckor kvar i livet. Därefter väntade slakt. Precis som all industrikyckling (utom ekologisk) som vi äter skulle den bara leva i ungefär 30 dagar om den blev grillkyckling. 36 dagar om den skulle bli kycklingdelar.
Den burrade upp sig och satt stilla i min hand.
Vi frågade om hur uppfödningen går till, om kycklingarna får gå ut någon gång, om hur det kommer sig att kycklingarna växer fem gånger så fort i dag och vilka sjukdomar som är vanligast i hangaren. Vi fotade och vi filmade i den 33-gradiga värmen.
På väg därifrån var jag ändå tvungen att ställa ner den lilla kycklingen bland sina 34 000 bröder, systrar och kusiner som alla är framavlade med samma gener. Det var inte praktiskt möjligt att fixa boende till en kyckling hemma på kort varsel och jag fick lämna den till sitt öde. Nu är den nog uppäten.