Två av tre medlemmar i Piratpartiet har inte förnyat sitt medlemskap.
Ska vi vara förvånade över medlemsraset?
Är det ett problem överhuvudtaget?
Svaret bör faktiskt vara nej på båda frågorna.
Piratpartiet var väl aldrig tänkt som ett traditionellt parti. Det var en sammanslutning formad i en valrörelse för att markera sitt stöd för friheten på nätet och rikta skarp kritik mot Pirate Bay-rättegången, mot datalagringsdirektivet och FRA-lagen.
Nya partiledaren Anna Troberg säger att hon föredrar aktivister före medlemmar. Medlemsförlusterna är inget omfattande bekymmer, tycker hon (SR Ekot 28/2).
Hon är något på spåren, även om det förstås ligger i hennes roll att försöka minimera betydelsen av medlemsraset. Vi lever i en tid där det framstår som lättare att locka fram den valspurtande aktivisten än den plikttrogne medlemmen i väljarkåren.
En hel del av de frågor som Piratpartiet byggde sin valrörelse på 2009, är fortfarande heta. Men det är förstås inte alls givet att väljarna längre vill kanalisera sina åsikter via piraterna i parlamentet.
Partiet kommer inte att ha någon större chans att upprepa sin succé från 2009 i nästa EU-parlamentsval. Mycket talar snarare för att Piratpartiet går samma öde som Junilistan till mötes. I riksdagsvalet var ju PP en mycket liten faktor.
Men så är det ju det där med att Piratpartiet i sin anda mer var en samling aktivister än ett parti. En rörelse som förmådde att skrapa ihop 35 000 medlemmar på kort tid inför ett val, bör alla etablerade partier ha något att lära av.
42 558 gillar fortfarande Piratpartiet på Facebook. Det är fler än vad Nya Moderaterna och Socialdemokraterna har skrapat ihop tillsammans.