”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza” är en briljant titel, på en briljant reportagebok. Inte minst för att Niklas Orrenius idkar självkritik. Han lägger korten på borden, erkänner att SD ofta särbehandlas i media och att hans egna åsikter skapade hjärnspöken i samband med överfallet i Rottne.
Därmed har Orrenius skrivit valrörelsens ärligaste och viktigaste bok. För det har aldrig varit journalistkårens uppdrag att hålla SD borta från riksdagen. Uppdraget ligger i att lyfta fram en saklig rapportering om partiet och dess politik.
Niklas Orrenius gör förvisso ingen hemlighet av att han som privatperson inte sympatiserar med Jimmie Åkesson och ”De fyras gäng”. Men yrkesmänniskan Orrenius har bestämt sig för att visa en intellektuell hederlighet mot ett parti som finns, har rätt att finnas och som inte lär försvinna.
Flera av berättelserna som Niklas Orrenius skildrar är i sig en skymf mot demokratin: hyresvärdar som inte vågar hyra ut lokaler till SD av rädsla för hot, ledande SD-politiker som får sparken från sina arbeten efter att ha engagerat sig i fel parti och socialdemokratiska lokalpolitiker som tar sig friheten att plocka bort Sverigedemokraternas röstsedlar från röstkontoren.
Röstfusk är alltid röstfusk.
I rätt forum ska Sverigedemokraternas åsikter bemötas. Ingen som har läst SD:s valmanifest kan påstå att partiet står bakom alla människors rätt att vara sig själva. Sverigedemokraterna strävar efter att skapa ett kulturhomogent Sverige, i vilket alla har lika värde, så länge vi inte är olika. Tesen är ”lär av oss”, snarare än ”lär av varandra”.
Om politikens konsekvenser bör media ägna sin kraft åt att rapportera. Men samtidigt måste landets redaktioner ha självförtroende nog att lämna stereotyperna, och rapportera sakligt, när sverigedemokrater bemöts på ett oacceptabelt sätt.
Utifrån sin egen person visar Orrenius att självförtroendet inte var tillräckligt stort i valrörelsen 2006.
Det hedrar honom och gynnar demokratin.