Lindholm är misstänkt för ringa narkotikabrott. Han greps häromveckan i samband med en fotbollsmatch – och de första blodanalyserna visar spår av kokain. Det är ett besvärande faktum om man gjort karriär genom att vara ett gott föredöme. Chefredaktörsstolen på en tidning som Kamratposten, är svår att kombinera med kokainsniffande.
Men Ola Lindholm är inte dömd. Och anses han skyldig, till att ha suttit på läktaren med droger i kroppen, är Lindholm ingen förstagångsbrukare. I så fall har SVT:s före detta favoritkompis ett allvarligt missbruksproblem – och rätt till stöd av sin arbetsgivare.
Det borde kvällstidningarna, som inte lider någon brist på nöjesredaktörer med kokainrester i blodomloppet, känna till. Därför är drevet mot Ola Lindholm osmakligt.
Oavsett om personen i fråga frias eller fälls.
Plötsligt utan kamrater
Informationssamhällets naturlagar kastar ibland omkull rättssamhällets. Principen oskyldig tills bevisat skyldig, är med kvällspressens goda samvete på väg att ersättas med skyldig tills bevisat oskyldig. Den intensiva rapporteringen om programledaren Ola Lindholms privata angelägenheter visar hur någon kan dömas innan fru Justitia slagit med klubban.
Så jobbar vi med nyheter