Nu har polisutredningen lagts ned. Exakt vad som hände verkar inte kunna klarläggas, men polisen i Uppsala tror inte det gick till så som alla fruktade: en ilsken pappa som straffar sonen för att han inte spelar tillräckligt bra och då får ta sig hem bäst han kan – på egen hand, i träningsoverall.
Det låter extremt och är det. Ändå mötte berättelsen viss förståelse. Få röster sade direkt att det där var för otroligt för att vara sant. Storyn fick sitt eget liv. En hel innebandyklubb fick vända ut och in på sin verksamhet för att befria sig från anklagande antydningar.
Detta gav samtidigt upphov till en nyttig debatt. Många har en minnesbild av den där fanatiska farsan eller maniska morsan, som mätte sina avkomlingars värde i sportslig framgång. Det är inte konstigare än andra framgångsteologier. Vridet och skruvat, men inte otroligt. Det är en gradskillnad mellan djupt engagerad och maniskt besatt.
En ansvarstagande förening behöver vara uppmärksam på riskerna för barn och unga. Tidiga elitsatsningar kan i förlängningen göra idrottstalanger till stjärnor. Ett ekonomiskt oberoende för resten av livet. Galapriser och tack till föräldrar som ställt upp i alla väder, pushat och aldrig gett upp. Fast det kan lika gärna sluta i tragedier och kraschade självbilder.
Pojken som övergavs fanns inte, inte på det sättet. Det verkar ändå ha varit en pappa inblandad och en pojke som i bister januarikyla hamnade utomhus i träningsoverallen. Mer vet vi inte.
Schablonen om den maniska föräldern överskuggade det mesta och drev på. När trådarna i berättelsen förblev så lösa, borde motfrågorna förstås ha väckts tidigare. De kom först när upprördheten hade lagt sig något.