Klockan var strax före åtta på kvällen när det ringde på dörren hemma hos kvinnan. Hon och hennes son hade precis ätit middag när besökaren släpptes in.
Till slut befann sig alla tre i köket och där drog besökaren fram ett vapen. Gärningsmannen sköt kvinnan med ett skott i bröstet. När hon låg på golvet riktades vapnet mot pojken, men gärningsmannen försvann utan att avlossa något skott.
Så gick mordet till enligt polis, åklagare och domstolar. Enligt domstolarna är det också bevisat att det var Son Do som höll i vapnet. Både Nyköpings tingsrätt och Svea hovrätt har dömt honom till livstids fängelse för att ha mördat kvinnan och för att ha hotat pojken med vapnet.
Pojkens vittnesmål hade en helt avgörande betydelse för de fällande domarna. Det finns inte någon stark teknisk bevisning mot Son Do, men under videoinspelade polisförhör pekade pojken ut honom som gärningsman.
Av naturliga skäl hamnade pojkens vittnesmål i centrum under rättegångarna. Åklagaren kallade in vittnen som berättade att pojken var trovärdig och inte brukade fabulera. Försvaret riktade in sig på att framföra argumentet att polisen skulle ha ställt ledande frågor till pojken i förhören.
Domstolarna bedömde utpekandet som mycket trovärdigt. Ett viktigt skäl var att pojken kände Son Do sedan tidigare och hade varit på besök i hans bostad. Detta gav utpekandet en extra tyngd. Enligt domstolarna minskar nämligen risken för att ett utpekande ska vara fel, om vittnet känner den utpekade sedan tidigare.
I den resningsansökan som Son Dos advokater arbetar med kommer pojkens utpekande med all säkerhet att tas upp, men udden verkar vara inriktat på att försöka leda i bevis att Son Do inte kan ha befunnit sig i kvinnans lägenhet när mordet ägde rum.