Polisen som blev krögare
Enkelt kan man säga att Dag Bergentoft en dag hoppade ur polisbilen och började jobba med problemungdomar i stället. Ett stort steg för honom. Nu har Dag även hoppat på en båt och blivit både redare och krögare på kuppen.
Jag kan ju inte svara m/s Linné när några ringer om behandlingshemmet, konstaterar han men det syns på minspelet att han gärna varit utan en av telefonerna.
Skjutdörrarna ut mot m/s Linnés akterdäck är öppna. Vattnet i Nyköpings hamn glittrar skönt under en av dessa osannolikt soliga och varma septemberdagar.
För många är bilden av Dag Bergentoft, en man i poliskläder med en schäferhund intill sig, rätt djupt inpräntad. Inte så konstigt.
I 17 av sina 26 år inom polisen var han hundförare.
Många kommer fortfarande och berättar om att mina kollegor har gjort det och det. Före detta kollegor, säger jag då.
Det är nu över fem år sedan Dag lämnade polistjänsten i Nyköping. Tillsammans med två andra poliskollegor och en person som jobbat inom socialtjänsten i Nyköpings kommun startade han ett behandlingshem för killar med problem. Det stora huset ligger vid Tuna Backe i närheten av Tuna kyrka utanför Nyköping.
Hade jag varit ensam hade jag aldrig vågat ta steget, konstaterar han.
Dag ger ett både utåtriktat och kvicktänkt intryck. Han har lätt för att prata, det märks direkt. Jag undrar om inte det är typiskt för polisyrket, att man måste bli rapp i käften för att klara sig i kontakten med människor. Dag protesterar direkt.
Man måste vara en bra lyssnare också. Det måste man vara med ungdomarna också.
Och lätt för att snacka tycker Dag dessutom att han alltid haft.
En av anledningarna till att behandlingshemmet startades var de diskussioner om ungdomsproblemen i staden som fanns mellan polisen och socialen i Nyköpings kommun. Under dessa diskussioner föddes idéer om vad man skulle kunna göra.
Som polis är det ju bara akut man träffar ungdomar.
En annan anledning fanns inne i polishuset.
Polisen har inte så bra organisation. Man fick ingen arbetsro. Men det gick ju inte att bara sitta och gnälla, säger han.
Dag pratar om sig själv som en otålig person.
Nu styr vi mycket själva. Vi har en liten organisation med snabba beslut.
Han ser dock det sista steget, att starta upp restaurangbåten m/s Linné, som ett större steg.
Vi kunde ju ingenting om båtar. Och vi kunde ingenting om restaurangbranschen.
Något riktigt klart svar på varför man verkligen startade upp verksamheten på m/s Linné får jag aldrig. Annat än att Peter, en av kollegorna, tyckte det var häftigt med båtar och kunde det här med musik som båten ofta bjudit sin gäster på i sommar.
En anledning som liksom svischar förbi men ändå aldrig sägs klart ut är att behandlingshemmet i dag fungerar så bra att det inte kräver lika mycket av deras tid. Men det var inget förhastat beslut. Det tog runt ett år att genomföra båtaffären.
Efter ett långt samtal med Dag känns också ordet handlingskraftig som något att sätta runt honom. Han är en person som inte bara gnäller, han gör något. Ett exempel:
Som relativt nyinflyttad Oxelösundsbo följde han alla turerna runt kommunbolagsdirektören Gunnar Karlsson. Dag blev så arg och upprörd (så får det ju inte gå till) att det hela slutade med att han nu sitter som sekreterare för moderaterna i Oxelösund. Dag stod på tionde plats på deras lista vid kommunalvalet.
Och nu ska vi göra ett bra jobb i Oxelösund, säger han.
Sakna du inte polisyrket?
Det jag kan sakna är gemenskapen.
Fast eftersom hans sambo fortfarande jobbar inom polisen får han fortfarande lite så att säga gratis.
Och jag spelar hockeybockey med polisen fortfarande.
Någon hund har han inte heller längre.
Den sista tog vi bort 2002.
Dag beslutade sig för att prova en tid utan.
Då upptäckte jag hur mycket tid hunden tog.
Men han erkänner att det var en stor omställning.
Det var många gånger i början jag tittade ned runt mina ben för att se var jag hade hunden.
Så jobbar vi med nyheter