Officiellt fick den förre ordföranden, Ulf Adelsohn, sluta på grund av ålder. Regeringen ville se en långsiktig lösning på ordförandeposten och då dög det inte med en 70-åring på posten. Men denna, hyfsat ofarliga, förklaring har inte övertygat alla.
Adelsohn har varit en obekväm ordförande, beskrivit avregleringen av tågmarknaden som misslyckad och hävdat att inget tågbolag skulle kunna lyckas under de förutsättningar som gäller för SJ.
I det har har han rätt. Bara 35 procent av alla förseningar är relaterade till tågoperatörerna och den, visserligen välbehövliga, avregleringen sköttes på ett vis som gav SJ stora kostnader. Bland annat tvingades företaget köpa tillbaka sina vagnar och lok genom dyra leasingavtal.
Denna berättigade kritik har inte mottagits bättre av Adelsohns medvetet provokativa uttalanden, som att ”SJ har varit en lekstuga för okunniga politiker”.
Det senare är ironiskt nog Adelsohn själv ett bevis på, med uppdrag som partistyrelseledamot, finansborgarråd, statsråd och riksdagsman på meritlistan. Ordförandeposten i SJ beträddes efter nio raka år som landshövding i Stockholm.
Hans efterträdare är en välkommen brytning, med meriter bland annat som vd för logistikföretaget Green Cargo.
Förhoppningsvis väntar nu en ljusning för järnvägstrafiken. Under den nuvarande regeringen har åtgärderna för drift och underhåll ökat med närmare 50 procent och tidigare i år höjdes anslaget med ytterligare 800 miljoner.
Men på sikt räknar Alliansen med lägre underhållskostnader, samtidigt som trafikverket hävdar att det krävs mångmiljardinvesteringar bara för att täcka de akuta behoven. Runt 10 procent av all räls och 8 procent av alla växlar har redan passerat sin tekniska livslängd.
Och andelen ökar.
En ny vd för SJ kan säkerligen förbättra företagets verksamhet, men kan inte åstadkomma mirakel. Upprustningen av järnvägsnätet borde vara en högt prioriterad uppgift för politiken under överskådlig framtid.