Så låter den politiska standardförklaringen när valfri partisekreterare kommer med ett snabbt pratminus i ett ännu snabbare medielandskap. Men SCB:s stora partiundersökning, som kom tidigare i veckan, kan inte viftas bort på några rader. Den är mycket avslöjande och visar hur den negativa tendensen fortsätter för Alliansregeringens pyttepartier.
Glädjande nog visar Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson någon form av krisinsikt. ”Det är inga klackar i taket över den här undersökningen”, konstaterar han med viss ironi (SvD 8/6). Nej, det är inga klackar i taket. Arthursson går med trasiga skor.
När Alliansen bildades hemma hos Maud Olofsson i Högfors, för drygt sju år sedan, träffades en unik politisk uppgörelse mellan fyra partier som var på uppgång.
I valet 2006 fick Moderaterna 26,2% av rösterna och övriga Allianspartier 22%.
I valet 2010 fick Moderaterna 30,1% och övriga Allianspartier 19,2%. I veckans SCB får Moderaterna 31,1% – och övriga Allianspartier 14,3%. Tillsammans.
Det är uppenbart vilket parti som väljarna bedömer ha förmågan att regera landet. Man kan alltid vara efterklok. Pyttepartierna borde redan från början ha profilerat sig bättre i förhållande till Moderaterna; nu är det för sent att gå ihop tre mot en. Inte heller verkar något intresse av valtekniska samarbeten finnas. Frågan är alltså vad Centern och KD ser när man tittar i glaskulan. Kärnväljarna är för gamla, inget av partierna växer tillräckligt i tillväxtområdena.
I SCB:s grundliga undersökning stannar Centern på 4,5%, partiets sämsta resultat sedan ”Det här är Lennart”-kampanjen 1998, och KD får inte mer än 3,8% utan moderata stödröster. Den naturliga slutsatsen är att utrymmet inom Alliansen inte rymmer fyra borgerliga partier. Både Centern och KD behöver alltså fundera på vad som händer post-Alliansen. Folkpartiet kan trösta sig med att man äger skolfrågan. Centern och KD har, sedan Alliansen bildades, gjort politiskt flipflopande till sin paradgren. Ena dagen vill KD vara en röst för svenskarnas rätt att snusa; andra dagen slår folkhälsominister Maria Larsson på stora moraltrumman. Ena dagen vill Centern vara ett ”varmt, grönt, liberalt parti”; andra dagen kritiseras EU-ministerns högst liberala syn på jordbrukspolitiken och C-märkta ministrar tar varje möjlighet att försvara den miljöförstörande köttindustrin.
Väljarna luktar sig till osäkerhet, otydlighet, ombytlighet. De belönar partier som vet åt vilket håll de vill och hur de ska göra för att ta sig fram. Dit hör varken Centern eller KD.
Dit hör Moderaterna, Miljöpartiet och ständigt utmobbade Sverigedemokraterna. Och vi har redan sett hur M och MP börjat flirta öppet med varandra.
Det räcker med att studera Moderaternas och Miljöpartiets stöd bland unga och medelålders väljare. Sveriges politiska framtid är ljusblå med gröna inslag. M kan mycket väl bestämma sig för att byta ut Centern och KD mot ett miljöparti i medvind – utan att behöva gråta över spilld mjölk, eller gamla badtunnor.
Pyttepartiernas utgångsläge inför dubbelvalen 2014 är sämsta tänkbara. Centern och KD måste kavla upp ärmarna, arbeta hårt och finna svaren på tre väldigt koncisa frågor.
Varför finns vi? Vem tjänar på oss? Hur får vi dem som tjänar på oss att rösta på oss?
Utan raka besked förtjänar varken Centern eller KD fyra procent.
Politiskt flipflopande kommer till ett pris
I en partisekreterares arbetsbeskrivning finns att kommentera opinionsundersökningarna som duggar titt som tätt från allehanda mätningsinstitut. Det hör till att komma med en kommentar som i princip alltid handlar om hur ”val avgörs på valdagen” och ”vi inte har lyckats kommunicera vår politik”.
Så jobbar vi med nyheter