När det kommer till kritan är SD:s budget inget annat än skådebröd, presenterat för att sälja in profilfrågor. De mest använda orden på presskonferensen var återställa samt, förstås, invandring. Partiet tror att ett Alexanderhugg i asyl- och anhöriginvandring samt bistånd, ska ge resurser nog att ta bort skillnaden mellan jobbavdragen och beskattningen av pensioner.
Teknokratie finansminister Borg skakar på huvudet. De ekonomiska realiteterna står inte precis i fokus.
Det mest intressanta är snarast hur partiets företrädare väljer att agera när det egna förslaget faller i riksdagen.
Och så var det det där med festen. Att statuera ett ideologiskt exempel genom att porta Jimmie Åkesson känns som överdriven beröringsskräck. När politikens elit umgås med kulturens, vetenskapernas och näringslivets, får SD sätta en bock till på martyrkortet.
Å andra sidan. Nobelstiftelsen är en privat stiftelse. Den gör inte anspråk på att få leda landet och den är fri att välja gäster. Åkesson får byta frack mot folkdräkt – och fira någon annanstans.
SD-ledaren tycker dock att Nobelstiftelsen borde skämmas över att den pekar ut honom som persona non grata. Nej, budskapet går inte att ta miste på. Men han, om någon, borde väl känna igen det principiella resonemanget.
SD vill minska asyl- och anhöriginvandringen med 90 procent.
Nobelstiftelsen vill minska inbjudningarna av partiledare för nyanlända riksdagspartier med 100 procent.