EHan stal rubrikerna med sitt nej till EMU, nu skakar förre ministern Leif Pagrotsky om Socialdemokratnerna igen. Han har haft i uppdrag att göra en bred översyn av partiets skattepolitik. Hans slutsatser öppnar för ett rosornas krig.
Under ytan kokar det redan i och med partiledaren Stefan Löfvens nej till vinstförbud i vård, skola och omsorg. Enligt DN (21/9) föreslår Pagrotsky att partiet ska acceptera alliansens reformer på skatteområdet sedan 2006. Strategiskt känns det som en klok reträtt – och bra för samhällsutvecklingen. Att höja skatterna för den som jobbar är ingen valvinnare. Att ta bort Rut-avdraget vore att skicka företag i konkurs och anställda ut i arbetslöshet. En återinförd fastighetsskatt skulle kosta väljare. Motståndarna kan lätt visa att partiets förslag är negativa för den som jobbar, negativa för små hemtjänstföretag, för dess anställda och kunder, för sommarstugeägare och storstadsbor.
Det skapar många motståndare, på en gång.
Partiets rödare delar reagerar förstås med bestörtning. LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson, som anser att låg bolagsskatt är att slarva bort en skattebas, kräver besked om höjda skatter från Socialdemokraternas sida. Han har en poäng. Socialdemokraterna har kritiserat alla dessa alliansreformer och sagt nej, nej, nej. När nu den rutinerade räven Leif Pagrotsky vill att partiet säger ja, ja, ja, uppstår förstås förvirring. Hade partiet så fel om så mycket? Inte ens Rut ska bort?
Skattepolitiken verkar ha analyserats med realistens och pragmatikerns öga, inte socialistens. Innerst inne är det nog jobbigt att säga ja till så mycket allianspolitik. Fast kunde Moderaterna omfamna välfärdsstaten, så...
Det mesta talar likväl för att acceptansen är tillfällig; med biskop Brasks ord ”härtill är jag nödd och tvungen”. Väljare som vill gardera sig mot skattehöjningar på jobb, företagande och bostadsägande bör luta sig mot mer pålitliga politiska krafter.
Däremot vore det fel att avfärda Pagrotskys önskan om en genomgripande skattereform – med färre undantag och fler generella regler. Den bör då förstås utgå från att förändringarna inte ska leda till högre skattetryck på framför allt jobb och företagande, utan helst fortsatt press nedåt.
På andra nivåer står det som bekant ofta krafter som bara längtar efter att kräva en allt större andel av medborgarnas inkomster i skatt. Som om det vore en naturlag.