Nyckelordet är prestigelöst. Umgänget mellan de sex kommunerna i Sörmland och Östergötland som nu har tecknat ett regionalt samverkansavtal (SN 26/9) måste präglas av just detta. Gemensamma frågor ska kunna lösas utan låsningar och möjligheterna till effektiva samarbeten öka, exempelvis för utveckling och bättre service på landsbygden.
Samtidigt är det en svaghet att de sex majoritetsföreträdare som satt där och höll varandra i händerna representerade ett och samma parti. En bredare uppslutning hade gett ett mindre intryck av regionträff med arbetarekommunerna på Stora Djulö herrgård.
Länsgemenskap är inte längre normen. Antingen kan man förskräckt säga att Sörmland spricker. Eller så kan man konstatera att de gamla gränserna inte längre är heliga. Sakliga pragmatiska bedömningar från fråga till fråga krävs för att finna framtida samarbetsformer mellan kommuner och orter.
I sak är ambitionerna mycket välkomna. Något liknande skulle behövas norrut mot Stockholms län, för Trosa, Gnesta, Nyköping och Oxelösund, med lika stor entusiasm och fler partier på plats. För med Ostlänken kommer de lokala utvecklingsströmmarna att följa en allt starkare nord/syd-axel, med snabbtåg och motorväg, med tillgång till Skavsta och Oxelösunds hamn. Gränsen norrut behöver perforeras minst lika mycket som den söderut.
Regiondebatten visade att bundenheten vid länen mer försvårar än underlättar våra möjligheter att skapa samarbetsområden. I samarbetet mellan Oxelösund, Nyköping, Norrköping, Finspång, Katrineholm och Vingåker hamnar för övrigt orter som Stavsjö och Björkvik mitt i. Det lär kännas ovant till en början för den som är van att alltid behandlas som gränsboende.