I närheten av där jag ställer min bil finns det ett par träd. Inte precis bredvid, men kanske tio meter bort.
Ni kan ju gissa vilka som bosatt sig i just det där trädet.
Jepp. Kajor. En flock av apokalyptiska proportioner, för att vara mer precis. En Hitchcockflock, kan man säga.
Resultatet är såklart ett biltak som för tankarna till Jackson Pollock.
Det finns ändå någon slags märklig tolerans för kajor. Det känns som att vilket annat djur som helst som var så utbredda i stadsmiljö skulle man mota bort. Tänk om det var en flock råttor på tusen individer (eller fler, vad vet jag) som strömmade över gatorna. Ramaskri!
Men kajorna får liksom vara. För vad ska man göra? Skjuter man en, lättar resten och flyger därifrån. Gör man en skrämma vänjer de sig snabbt, för de är ju rätt smarta. Lägger man ut gift kan man ge sig tusan på att någon utrotningshotad fink skulle vara den som fick i sig det i stället.
Jag googlade, och en av få saker som hjälper är tydligen att spela upp en kajas dödsläte (hur har man gjort den inspelningen?) var tjugonde minut i två veckor i rad. Då "förknippar de området med obehag", heter det.
Tror jag det. Om jag måste välja mellan en prickig bil och att lyssna på en kajas dödskrik i två veckor i sträck väljer jag nog ändå det första.