Hade Pridefestivalens främsta mål varit en bra debatt hade de, efter Hägglunds besked, kunnat fråga andra högt uppsatta kristdemokratiska politiker. Varför inte folkhälsominister Maria Larsson exempelvis? Istället kommer de i protest placera en tom stol på scen. Så gjorde de även 2006 när Göran Persson valde att inte delta. Uppförandet är närmast barnsligt.
Partiledare kan inte alltid vara tillgängliga.
Att dra poänger på Hägglunds frånvaro är enkelt. Partiet har fortfarande en konservativ och gammaldags syn på sexualitet. Intill sista stund var de motståndare till samkönade äktenskap och i många frihetsreformer för HBT-personer ställer de sig negativa. Som enda riksdagsparti kommer kristdemokraterna inte att delta i pridetåget.
Samtidigt, Hägglund har tidigare ställt upp i Prides valdebatt och i år har partiet sitt första arrangemang under festivalen. Det finns möjligheter för Kristdemokraterna och HBT-rörelsen att närma sig varandra. Men det gäller båda sidor.
Att dra billiga poänger på partiledarens semester bidrar knappast till ökat samförstånd.