Public service måste ha pejl på framtiden

Public service-uppdraget bör inte ens analyseras efter dagens förväntningar, utan utifrån morgondagens. Det tv-liknande programutbudet kommer att fortsätta att växa. Gränserna mellan tv, hemmabio, dator och mobiltelefon suddas ut. Det klassiska tv-rummet är redan ett fall för Antikrundan. Snart måste tv-licensen gå samma väg, hand i hand med tv-pejlaren.
Regeringen vill nu se något annat. Det är på tiden. Men politiken kommer då att tvingas välja väg. Antingen ökar man frivilligheten vilket ger mer osäkra intäkter för Sverige Television och Sveriges Radio, eller så ökar man tvånget. Då blir avgiften en skatt.
Frivilligheten är att föredra, men det är svårare att lösa. SVT:s vd Eva Hamilton håller med om att tv-licensen är passé och vill se en teknikoberoende avgift (DN 22/2). Hon vill att den ska betalas via annat än skattsedeln, eftersom SVT och SR måste säkerställa avståndet till och oberoendet från statsmaktens intressen. Även om avgiften likväl blir misstänkt likt en skatt.
SVT:s vd vill dessutom ha tillräckligt med pengar för att göra ”breda” program, allt för att säkra marknadsandelar, att maximera tittarantalet. Om inte SVT lockar en bred publik med nöje och sport, attraherar bolaget inte heller de mest begåvade programmakarna, resonerar hon. Det är att ta i. SVT behöver inte vinna tittartoppen.
Sveriges Televisions bekymmer är att det vill vara icke-kommersiellt och samtidigt ta in kommersiella intäkter. Det är en självmotsägelse. När Vattenfall presenterar en direktsändning med idel skidåkare i Vattenfallmössor blir oberoendet onekligen begränsat och det icke-kommersiella närmast en fars.
Det är inte heller rimligt att kräva en avgift eller skatt av medborgarna för att tillhandahålla sådant som redan erbjuds kostnadsfritt i andra kanaler. Om public service ska ha ett existensberättigande så behöver SVT och SR leverera sådant som inte kommersiella aktörer erbjuder.
Det betyder färre rena underhållningsprogram till förmån för utbildningsprogram, granskande nyhetsförmedling och kulturmagasin. Minuten och Melodifestivalen får maka på sig för Kobra och Korrespondenterna.
Om sedan gränsen för bildningsuppdraget går vid På Spåret eller vid Utbildningsradion, kan förstås diskuteras. Public service-kanalerna behöver inte tappa skärpa för att träffbilden blir något smalare.