Pugh är fortfarande sugen på Dinga Lena
I går kväll gästade Pugh Rogefeldt Nyköping och konsertlokalen i Culturum. Efter 34 år kan han fortfarande känna nervositet när det är dags att gå på scen. Men han har inte tröttnat på sina låtar än.
Till konsertlokalerna kommer mest äldre, de som har råd med lite högre priser, men på festivalerna kommer lika många 20-30-åringar som
40-50-åringar.
Det betyder att hälften av festivalpubliken inte ens var född när Pugh klev på scenen och rock på svenska eller den svenska rocken, om man vill var ett faktum.
I våras kom cd-boxen Pugh. Trots fyra fullmatade skivor innehåller den bara en tredjedel av allt vad han producerat sedan den första singeln 1968.
Att välja bland det var svårt, medger Pugh.
Tur då att han fick hjälp.
Producenten Jan-Erik Eggis Johansson var stenhård. Han valde och jag lät honom styra, berättar Pugh.
Själv skulle han skriva några rader på en tre, fyra A4-sidor till samlingsboxen, för att sammanfatta lite vad han varit med om under de 34 åren.
Men efter några sidor upptäckte Pugh hur mycket han hade att berätta om allt som hänt.
Det blev 52 stycken A4-sidor till slut.
När han väl hade boxen i sin hand kändes det stort.
Det är klart att jag är stolt över den. Det är ingen vanlig box, jag vill att den som köper ska få valuta för pengarna.
Arbetet med samlingsboxen tog lång tid och boxen fick bra kritik, men kritik är i allmänhet inte något som Pugh bryr sig så mycket om.
Ska jag vara ärlig så försöker jag faktiskt undvika att läsa vad som står om mig nuförtiden.
Förr läste han en hel del av vad recensenterna skrev, men han har slutat med det nu. Han vet vad recensenternas ord kan göra. Han har sett många debutanter gråta, bryta ihop och tappa självförtroendet efter en sågning, liksom hur andra blivit överkaxiga när de höjts till skyarna.
Pugh berättar att han är imponerad av många nutida svenska musiker, bland annat är han en stor beundrare av popgruppen The Ark.
De har en egen stil och egna idéer. Deras scenshower är fantastiska och de tar egna initiativ.
Svensk musik har utvecklats något alldeles fantastiskt. När jag började var det många som inte accepterade vad jag höll på med. Men sedan small det till. 1973 var den svenska publiken mer mogen för det jag gjorde.
Och publiken har hängt med.
Pugh ser dock lite fram emot januari och februari när han ska få tid till att ta tag i allt som han inte har tid med när han är på turné. Han är lite hemlighetsfull, det är mycket på gång men han vågar inte berätta än.
Jag har massor med uppslag, men vart det bär vet jag inte än.
Snart är det dags att gå på scenen och spela.
Flera låtar har hängt med ett bra tag och man skulle kunna tro att han har tröttnat på att spela Dinga Linga Lena efter att ha spelat den ett antal tusen gånger, men det har han inte.
Man kan väl säga att jag
aldrig skulle komma på tanken att sätta mig i köket, ta fram den akustiska och spela den...
Men att se publiken, att se hur glada de blir av den och höra hur de sjunger med, ja, då känns det som att spela färsk musik.
Så jobbar vi med nyheter