Punkigt värre i Skottvångs grufva

Året när bokningarna var intressanta, vädret fint och publiktillströmningen total.
Oavsett namn så hoppas och tror jag att denna form och storlek passar Skottvång så att det kan bli en repris även nästa år. Fem akter är precis lagom.
Husbandet Johnnarna värmde traditionsenligt upp publiken, följda av vinnaren i gruvans alternativa melodifestival, David Pohl.
Publik strömmade hela tiden till och när kvällens huvudprogram började var det tjockt med folk inne på gruvområdet.
Nike och röda orkestern bad inte om ursäkt för sig. Med punkig attityd och röd peruk styrde Nike Markelius sitt band med järnhand. Rockigt punksound som ibland fick stanna till och bli eftertänksamt. Texterna stod i fokus och markerade tydligt varför bandet heter Röda orkestern och inget annat.
Intressant och väl utfört. Kanske skulle man kunnat hoppa över några monotona låtar på slutet.
Lars Demian är en kär bekant. Jag har följt hans karriär sedan albumet Pank kom 1990, och säga vad man vill, men han är trogen sitt sound. Baktakt och handklapp för hela slanten. Efter att under några år ha stagnerat så har han fått ett lyft genom samarbetet med multiinstrumentalisten David Tallroth. Ljudbilden har blivit större och Demian behöver inte bara kompa själv utan kan leverera text med minspel och manér.
Han bjöd också på några nya låtar. Kul, för det är vi inte bortskämda med. Svenne tills du dör vill han själv se som nationalsång. Blir det inte så så kommer den i alla fall att garanterat att vara ett fast nummer i den Demianska repertoaren.
Som sig bör så avslutades kvällen med Sveriges störste visrocktrubadur, Stefan Sundström. Och det är en artist som det är svårt att bli klok på. Är han på riktigt eller inte. Jag har även följt denne man sedan nittiotalets början.
Ibland är han en fantastisk liveartist, som den gången han spelade själv på gruvan vid juletid. Men ibland tenderar han till att klanta bort sina framträdanden, som på gruvan i helgen.
Det är inte uselt, men det är heller inte bra. Kanske är kostymen för stor med ett fläskigt rockband i ryggen. Han får för mycket tid på sig när han slipper kompa sig själv.
Tid som han fyller med att improvisera fram nya, uppdaterade texter till låtarna. Det är kul och fyndigt någon gång, men när det ideligen får till följd att han kommer efter, och måste rappa ikapp bandet blir det trist.
Sen sjunger han inget vidare heller. Det blir kareokeversioner av de låtar han en gång gjorde så bra. Det är synd för om han bara lugnade ned sig och slutade clowna sig så skulle det kunna bli riktigt bra.
Den röda minifestivalen på Skottvång blev den succé som man unnar gruvfolket, och som vi självklart ska ha kvar i vår del av världen.