Som förre partisekreteraren Håkan Juholt säger till Politikerbloggen: ”Jag utgår från att partiledningen förklarar för Thomas Bodström varför detta är så olämpligt”.
Ni läste rätt. Partiledningen måste förklara för förre justitieministern att han inte får sitta i styrelsen för skolföretaget som han har idel goda erfarenheter av. Visst är det obetalbart? Friskolorna ska symbolisera det giriga, hotfulla, inte vara bra skolor som man som förälder kan känna stolthet över och ställa upp för.
Om något illustrerar detta hur långt ut i spenaten som Socialdemokraterna är på väg i sin agitation mot friskoleföretag. Och med Vänsterpartiet som koalitionspartner leder slagordspolitiken än mer in i absurditetens djungel.
Kommunalt finns det Socialdemokratiska styren som har bejakat friskolereformerna som möjligheter. Men i den nationella debatten blir det mer av plakatviftande.
Det finns bra och det finns dåliga skolor. En del är friskolor, andra är offentligt drivna. När Socialdemokraterna hakar upp sig på hur en skola drivs, glömmer de helt bort att det är kunskapsresultaten kombinerat med trivsel, trygghet och lust till lärande, som avgör om en skola är bra eller inte.
Här har vi en förklaring till varför socialdemokratin var chanslös när Folkpartiet och Alliansen gick till val på att återupprätta en skola för kunskap. S är fortfarande vilse i sin skolpolitik, ältar detaljer och missar helheten.
Ångesten över driftsformer dras med en grundläggande svaghet i synen på alla välfärdstjänster som utförs av privata bolag. Slagorden mot vinst och kapitalstarka ägare ska elda på de egna. Men priset är att man då öppet ägnar kraft åt att förhindra och försvåra för mången kvalitativt stark skola, vård eller omsorg.
Thomas Bodström är nu ingen vit riddare i skinande rustning. Han har ju låtsats som om det regnat när partikamrater har svartmålat friskoleföretagande. Pysslingen, där Bodström ska bli styrelseledamot, är en stor koncern som driver ungefär 100 förskolor och grundskolor. Det är stor aktör.
Som del av S-eliten gör han skillnad på det egna – och partiets budord om vad vanligt folk inte ska ha rätt att göra. Det illustrerar, precis som LO-skandalen i våras, varför partiet behöver flera mandatperioder på raken i opposition.