Räddad av fiskarnas flottiga akvarium
Jag erkänner. Jag var där. Och jag har inget annat försvar än att jag var hungrig.
Min blick svepte över den gigantiska, upplysta menyn. Den verkade bli större och större för varje gång jag såg den. Efter att ha slagit ihjäl ett par moralpredikande hjärnspöken från mitt förflutna räckte jag fram pengarna till tjejen i kassan. En cheeseburgare tack.
Det var då jag upptäckte henne. Tre kassor bort stod hon. Min gamla klasskamrat från nian. Av alla människor som har varit på mig om mitt hetsiga ställningstagande har hon varit min största nagel i ögat.
Jag stelnade av skräck. Om hon upptäcker mig är det kört. Då har alla de timmar jag ägnat åt att berätta för henne hur fel hon har i allt varit förgäves. Då skulle hon kunna röja min täckmantel, utan att jag har en chans att säga något till mitt försvar.
När den första sekundens chock hade lagt sig insåg jag att jag måste fly. Lägligt nog fanns ett akvarium inom räckhåll.
Akvariet var av glas, och väldigt stort. Fettfläckar från små snorungars flottiga fingrar prydde utsidan.
Inuti fanns en stor population av kulörta fiskar, som tittade undrande på mig när jag gömde mig bakom deras hem.
Efter att ha suttit hopkrupen bakom akvariet några minuter tog jag mod till mig och tittade upp. Hon stod inte i kassan längre. Jag kunde ta mig ut oupptäckt.
Så jobbar vi med nyheter