Nästan alla kreditvärderingsinstitut har reagerat med nedgradering eftersom beslutet tolkas som en ”begränsad konkurs”. Grekland kommer fortfarande betala tillbaka pengarna de lånat, men räntorna skrivs ner och avbetalningstiderna förlängs. Trots det har finansmarknaderna knappt påverkats. Nyheten verkar nästan ha glidit förbi.
Det räddningspaket som nu är på plats borde egentligen kommit betydligt tidigare. Nödlånen som innan beviljats Grekland har alltför hårt präglats av Tysklands rädsla att förlora pengar, i grunden Merkels rädsla för att bestraffas av väljarna. Räntan på sex procent var visserligen väsentligen lägre än marknadens krav men betydligt högre än vad Greklands ekonomi kunde klara. Landet fick betala hög ränta för att slippa betala än högre på marknaden.
Att det är just på räntefronten som avskrivningarna sker är därför naturligt.
Samtidigt väcks nu naturligtvis en oro för att liknande metoder också kan användas på andra krisländer. Världen betraktar de skuldtyngda ekonomierna med allt större oro. Det gäller inte bara de som har fått nödhjälp. Skillnaden mellan räntorna på italienska statsobligationer och tyska är högre än någonsin. Det speglar en rädsla för framtida avskrivningar även för Italien, ett land som ännu inte behövt något räddningspaket alls. Tänk då oron för länder som Irland och Portugal som redan tvingats ta nödlån.
EU:s nuvarande regelsystem håller inte. Riktlinjer för hur skuldtyngda och konkurshotade länder ska hanteras saknas. Därför tvingas de ledande politikerna förhandla fram speciallösningar för land efter land. Marknad och invånare lever med osäkerhet om den hjälp som förhoppningsvis kan komma. I längden är det ohållbart.
EMU är en valutaunion som kräver gemensamma regler för att hantera kriser i olika delar av unionen. Annars kommer politikerna för alltid tvingas hoppa mellan ad hoc-lösningar. Det leder varken till stabilitet eller rättvisa.