Rasande ärligt om liv och död

Ett samtal från akuten, ett schackparti som aldrig blir av och ett fadersuppror som måste ske i efterhand:

Övrigt2011-03-11 05:00
Hanna Kangassalo
<p>”Det känns inte som att han är död på riktigt. Det känns som att hans hår växer på obduktionsbordet. Som att hans naglar växer. Som att hans skägg växer och jag vill döda honom en gång till.”<br /> Lukas Moodyssons nya roman ”Döden & Co.” är en rasande ärlig monolog om förlust, liv och död. Den handlar om Lucas (ett metafiktivt alterego lite vid sidan av sin upphovsman) som förlorar en redan frånvarande pappa och ger sig ut på en irrfärd i sin egen fantasi.<br /> Med ensamheten som enda sällskap och med liemannen flåsande i nacken, faller han in i en besatthet av kropp och smuts. Han är vegetarianen som ena stunden frossar i kött och kollar likbilder på nätet och andra stunden blir sentimental över ett foto på en exflickvän i raggsockor.<br /> Man kan se boken som en berättelse om den irrationella, bångstyriga sorgen, men också som en berättelse om berättandet och svårigheterna i att få ihop lösryckta fragment av verklighet till en hållbar historia om sig själv eller världen. Inte minst i en tid när man är van att uttrycka sin världsbild i statusuppdateringar på facebook.<br /> Med sin inre monologform och sin ”en man mitt i nuet”-tematik påminner boken lite grann om något som Erlend Loe kunde ha hittat på. Men till skillnad från sin norske kollega känner jag mig utmanad av Moodysson och kanske skulle jag göra det ännu mer om jag vore kille.<br /> Lucas romantiseringar och förenklingar får inte stå oemotsagda. Hans plumsande språngmarsch i kulturens sankmarker leder faktiskt någon vart till slut. Inte ända fram, men dit når vi väl aldrig.<br /> Lukas Moodysson är förstås mest känd som filmare, men han är en minst lika bra författare. Jag minns när jag hittade hans prosadiktbok ”Vad gör jag här” på biblioteket. Jag var tvungen att läsa ut den genast. Likadant är det nu. Det finns så många rader som jag skulle vilja stanna upp vid, men det går inte, texten drar mig hela tiden vidare i ett ursinnigt tempo. Den är som en rutschkana, eller en låt som säger allt.<br /> Jag måste nämna den fina paketeringen också. Formgivaren Nina Ulmaja har gett de svarta pärmarna en diskret träådring och ett pappersomslag som visar en detalj ur Caravaggios 1600-talsmålning ”Tomas Tvivlaren”, det lystna fingret i Jesus sår. En bisarr bild som på ett poetiskt vis sammanfattar innehållet i denna väldigt läsvärda bok.</p>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Nyköping