Göran Hägglund har utan tvekan haft ett svårt uppdrag. Han slåss inte bara mot konservativa krafter i sitt eget parti, utan även mot den genomsnittliga väljarens fördomar om Kristdemokraterna. Det har nästan blivit en parodi att följa Hägglunds avståndstagande från väljarbasen i de kyrkliga leden. Varje gång en ledare för ett parti, som bygger sin värdegrund på kristna värderingar, konstaterar att han minsann inte är en frekvent kyrkobesökare, gör han sig själv en otjänst.
Partier vilka skäms över sin främsta väljarbas blir sällan framgångsrika. När Alf Svensson ledde Kristdemokraterna i framgångsvalet 1998 slog han på valnatten fast att KD brutit igenom fromhetsvallen. Utan att ta avstånd från kristna värderingar om rätt och fel, moral och etik, lyckades Svensson göra Kristdemokraterna till ett allmänborgerligt parti.
Göran Hägglund har inte kommit i närheten av Svenssons väljarstöd. 11,7 procent är utbytt mot 5,6. Om det inte vore för moderata stödröster, hade 2010 varit nådens år för svensk kristdemokrati. Och det är svårt att se hur utvecklingen ska brytas.
Kristdemokraterna har fört en alldeles för anonym tillvaro i Alliansen. Hägglund har misslyckats med att profilera vårdfrågorna, motståndet till homoäktenskap gavs upp – och nu är partiledningen beredd att kasta vårdnadsbidraget över den kristdemokratiska relingen.
Därmed har KD hamnat i en vi-som-vill-väl-politik, utan att kunna förklara varför kristdemokrater är hyggligare än andra. Göran Hägglund lyckades förvisso väcka en viss uppmärksamhet kring sina Tea party-idéer om ”verklighetens folk”, genom att slå an på strängen om en klyfta mellan elit och folk.
Tyvärr klingade idéutvecklingen ut när han inte fick med sig partiet på att göra praktiska förslag av sin nyvunna frihetssträvan: vi kommer aldrig få höra färre krav på pekpinnar från det svenska bibelbältet. Det mesta handlar fortfarande om sexualmoralism och snusförnuftighet.
Problemet med profilfrågorna är att politiken baseras på självklarheter. Vem är inte för ett mänskligare samhälle? Vilka partier står inte på familjernas sida?
KD har en krävande valanalys framför sig. Kanske är det så enkelt, och så svårt, att partiet har förlorat sin naturliga plats i verklighetens politik. Det kan i så fall inte Hägglund lastas för.