Fotografen vände sig till lantbrukaren för att höra om korna var människoilskna eller om det gick bra att fotografera dem på närmare håll.
Ja visst, blev svaret. Korna var snälla. ”Men det är ju tjuren då. Han är lite vaksam.”
Fotografer är sällan lättskrämda och det var inte heller kollegan Grimstedt i det här fallet. Han trotsade de bistra blickarna från tjuren och närmade sig hans kor. Men han stod still. Tjuren alltså.
Man vet ju inte hur man reagerar i en krissituation förrän man har varit där. Helst vill man tro att man först ska rädda barn och gamla innan man sätter sig själv i säkerhet och inte agera som familjemannen i filmen Turist. Han som lämnade fru och barn och sprang för livet när de såg en lavin rasa mot dem från alptoppen. Och sedan dessutom förnekade det i efterhand.
Jag har åtminstone två bekanta som vid två helt olika tillfällen har varit med om liknande situationer i kohagar. En som barn som blev lämnad kvar när tjuren kom rusande. Den andra var vuxen och den som sprang från tjuren och i stunden av dödsskräck glömde bort att det fanns barn med i sällskapet. Det slutade dock lyckligt i båda fallen.
Det gjorde det också för fotograf Grimstedt. Även i den andra hagen när lantbrukaren först efter att vi hade kryssat oss fram en bra bit in mellan koblafforna kom på att ”just det, ha lite koll på tjuren som står där”. Mitt bland korna stod han och blängde misstänksamt, rakt på oss. Men han höll sig lugn. Vem vet hur vi hade reagerat annars?