Som väntat lät det fantastiskt om hans flöjt i Telemann-sviten som inledde. Långa toner tillät han sig att klangfärga, och när det gick snabbt trillade sextondelarna fram lätt och länge. Show är en självklar ingrediens i Dan Laurins musicerande, annars kan det kvitta, om det inte är roligt att leva och lyssna.
I Golovinmusiken av Johan Helmich Roman, som vi fick elva satser av, hördes allt tonsättaren lärt sig, hemma och i London hos Händel. Här satt Dan Laurin ner, färgade klangen i tuttina och var solist i delarna för bara stämledarna, vilket gav fin omväxling, ibland rentav djupsinne.
Dagens gäster hade lärt ut hur fransk barock inte lät som italiensk, inte heller som tysk, men att man på 1700-talets första halva lånade och även av folklig dansmusik.
Det märktes också hur orkesterns tjugo stråkar hade haft roliga repetitioner. Ibland hördes lite nervöst spret, men oftast spänst och mycket fin samklang, och som allra bäst ett härligt klös i rejouissance-satsen. Imponerande!