Jag var med på deras första gemensamma konsert som solister.
Så kommer jag säkert att tänka. Och många fler som var med i den tyvärr rätt glesa publiken i lördags. Det hände ju så mycket annat.
Nog var det imponerande att höra resultatet av alla timmar som dessa underbarn övat. Varje dag. Under övervakning av fordrande lärare och även föräldrar. Fast föräldrar bör helst vara mest uppskattande, eller hur?
Lite orolig blev jag allt efter Paganinis första violinkonsert med Adrian Ibanez Resjan som en i allt väsentligt makalöst driven solist. Han såg inte riktigt glad ut? Ändå spikade han alla höjdtoner i fjärde oktaven så det ringde om dem, alldeles rena. Han hade svikten i stråken för att studsa sig fram, och vänsterhandens fingrar ordnade så vackert melodispel och kvittrande tersdrillar samtidigt. Kanske var det kadensens djävulska svårigheter han inte var nöjd med? Eller något annat som bara han hörde att han KAN och spela ännu bättre? Trolleriet med att få fram konstflageoletter i finalen var ändå perfekt!
Orkestern måste också berömmas för att den under Ola Karlssons alerta ledning i det stora hela så bra prickade in smått och stort och fick fram det där typiskt italienska i melodier och från cymbal och bastrumma.
Även uvertyren till operan Faust lät bra, illavarslande från pukvirvlar och basuner, välljudande i citatet ur den stora arian, och även i det fugerade ställets alla halvtoner. Och så passade det ju en litteraturdag som denna med en hälsning från Goethe och Den onde själv, som visade sig vara den svarta lilla pudelns kärna.
Plikten kallade mig vidare, men det räckte med första satsen av Grieg för att övertyga om Alicia Ibanez Resjan som en blivande storpianist. Så säker var hon, melodiös, lätt lekande, med härlig klang från hela orkestern och sedan rakt in i en långsamt sugande uppbyggd pianokadens som var häpnadsväckande. En fin detalj var att hennes bror spelade med bland violinerna.