I den sekund som Sörmland skulle ta beslut om en sådan region skulle flera kommuner, främst i gränstrakterna mot Stockholm, inleda sonderingar för att byta län.
Socialdemokraterna verkar dock vara redo att splittra Sörmland över detta, om vi får tro distriktsordföranden Hans Ekström (SN 25/10). Det finns inget egenvärde i att bibehålla Sörmland säger han – och det är egentligen första gången som det argumentet används på fullt allvar offentligt.
Allt avgörs av hur de andra partierna agerar. De nya regionerna bör i så stor utsträckning som möjligt motsvaras av fungerande arbetsmarknadsområden. I första hand har Sörmlandspolitikerna talat om Mälardalen, inklusive Stockholm, men inviterna till huvudstaden har tyvärr mötts med kall hand.
Därefter har alternativen varierat, från en storregion med Mälardalen, exklusive Stockholms län, samt Östergötland till mindre regionbildningar som den som S nu vill se. Ett annat alternativ är det Centerpartiet förordar, en region som omfamnar huvudstaden bestående av Sörmland, Västmanland och Uppsala län, men även den här banan- eller kramregionen har sina nackdelar.
En sak är given: börjar länen spricka i mindre delar, så spricker det på många håll. Med östra Sörmlands bästa för ögonen är det så långt som möjligt viktigt att hålla samman Gnesta, Trosa, Oxelösund och Nyköping. Här finns en stark koppling längs med motorväg och järnväg.
Men om Gnesta och Trosa i stället väljer att söka sig till Stockholms län riskerar Nyköping och Oxelösund att hamna avsides, särskilt i en region som får sitt fokus i triangeln Eskilstuna, Västerås och Örebro.
Om inte östra Sörmland kan knytas till Stockholm bör kommunerna följa strukturen på arbetsmarknaden i övrigt. Där är Örebro alltid längre bort än Östergötland.