Regeringen vet inte vem den är till för

Det tog tre dagar för den svenska regeringen att förstå att den har ett ansvar för sina medborgare.
Vi vet fortfarande inte omfattningen av den stora katastrofen i Sydostasien.
Men vi vet att många svenskar finns i områdena och att det kommer att dröja innan vi får säkra uppgifter om deras situation.

I det kaos som av naturliga skäl råder i katastrofområdet är det viktigt att berörda regeringar och hjälporganisationer gör sitt yttersta för att hjälpa till och undsätta de människor som söker sina familjemedlemmar eller behöver komma hem. Det är ännu för tidigt att utvärdera och betygsätta alla insatser men den svenska regeringens tvekan och senfärdighet när katastrofen var uppenbar, är anmärkningsvärd.
När svenska Utrikesdepartementet hade lagt ut ett telefonnummer hade norrmännen ett flertal alternativa nummer för oroliga anhöriga att ringa till. Fortfarande efter tre dagar beklagar UD på sin hemsida att telefonlinjen är blockerad.

Kritiken från anhöriga och drabbade, som bara har fått en upptagetton i örat, är hård och berättigad. Symptomatiskt nog var det inte en ansvarig minister som svarade på journalisternas frågor under katastrofens första dygn, utan representanter för resebyråerna! Den kritik som under måndagen framfördes av företrädare för flera resebyråer var sylvass. Utrikesminister Laila Freivalds dementerade visserligen frenetiskt uppgifterna om att regeringen inte hade varit villig att ställa upp med resurser för att få hem de strandsatta svenskarna. Men klart är att kritiken bet.
Vad är då orsaken till att den svenska regeringen och UD reagerar långsammare än den finska, norska, italienska eller australienska, trots att Sverige är det land som är mest berört?

Statsminister Göran Perssons förklaring, att det tar lång tid att ringa in folk som har gått på julledighet, torde gälla även för andra länder och regeringar. En annan förklaring är att man inte förstod omfattningen av katastrofen, eller bemödade sig om att ta reda på fakta. Sanningen är nog snarare den att regeringen inte betraktade katastrofen som sitt problem. Har resebyråerna tagit turisterna utomlands så får de också ta dem därifrån, tycktes man cyniskt resonera.
Regeringsmedlemmarna kanske betraktar charterresandet till Thailand som vulgärt. Vad kan annars ha stått i vägen för inställningen att oförbehållsamt bistå sin befolkning i en katastrofsituation?