Reinfeldt vill inte göra en Westerberg

Den 15 september 1991 drog ny demokrati in i riksdagen med drag under galoscherna. Det kom i en tid med stort, uppdämt missnöje med den socialdemokratiska maktapparaten. Priset för ett angeläget maktskifte blev att de borgerliga tvingades hämta dyrköpt stöd från ett parti byggt på pelarna anti-invandring och anti-etablissemang.

Folkpartiledaren Bengt Westerberg markerade på valnatten 1991 tydligt mot ny demokratis människosyn, genom att demonstrativt lämna tv-soffan när Ian Wachtmeister (nyd) anlände. Men folkpartiledaren tvingades sedan göra upp med det ytterst nyckfulla ny demokrati för att säkra ett underlag i riksdagen för en borgerlig fyrpartiregering. Kanske är det den minnesbilden som får moderatledaren Fredrik Reinfeldt att varna för att junilistan alltmer liknar ny demokrati.

Ian Wachtmeister och Bert Karlsson personifierade ny demokrati och junilistan likställs ofta med den forne gråsossen Nils Lundgren. Det är onekligen starka personligheter, som stod eller står på bräcklig och oklar politisk grund.
Är maktskiftet så angeläget att en alliansregering kan stå ut med att luta sig mot junilistan? Ja, men det skulle försvåra möjligheterna att föra en långsiktigt ansvarsfull allianspolitik och möjligheterna att ta itu med de allvarliga systemfel som byggts in i socialdemokraternas Sverige.
Nils Lundgren närmar sig nu de borgerliga genom att låna alliansens skatteförslag, ett förslag som gynnar arbete och sänker skatten för arbetande låg- och medelinkomsttagare. Men till skillnad från alliansen, görs det utan att noga redovisa hur man vill finansiera denna annars angelägna reform.
I 2000-talets Europa ser vi åter hur nationalpopulismen vinner mark som en följd av nationella regeringars, som Sveriges, valhänta och oengagerade sätt att dra nytta av EU-samarbetet. Kombinerat med undermålig och kraftlös integrationspolitik, skapas jordmån för missnöjespolitik. Junilistan klarade sig i stort utan närmare granskning under EU-valskampanjen. De fick mandat i parlamentet på ett allmänt EU-negativt budskap, detta är också underlaget för dagens väljarstöd.

Junilistan försöker nu bygga en bredare politisk plattform, men det går trögt. Det är för alliansens del angeläget att tydligt visa vad junilistan står för och inför väljarna noga granska dess utspel. Men utan att för den skull göra en Bengt Westerberg.