Rejäl prestigeförlust för Göran Persson

Utrikesminister Laila Freivalds avgång ger statsminister Göran Persson andrum i kritikstormen. Det var helt enkelt sista möjligheten att begränsa skadorna av den häftiga kritiken mot statsministern, utrikesministern och regeringen. Laila Freivalds avgår naturligtvis på egen begäran. Men alternativet hade varit en lång, minerad vandring mot ett misstroendevotum, som skulle synat Göran Perssons hot om att göra detta till en förtroendefråga för hela regeringen.
Att Laila Freivalds inte hyser någon kärlek för journalistkåren är välkänt. Vid gårdagens presskonferens försökte hon skylla avgången på att journalisterna var mer intresserade av turerna kring de famösa påtryckningarna mot ett internetföretag än hennes tankar om valet i Vitryssland. Förra gången hon avgick, i samband med en omskriven bostadsrättsaffär, smällde hon igen dörren framför näsan på medierna. Därför är det närmast ironiskt att just en publicistisk grundlagsfråga blev det som till slut fällde henne.

Affären förblir dock en rejäl prestigeförlust för statsminister Göran Persson, även om han nu slipper svara på besvärande frågor om Freivalds under den fortsatta valrörelsen. Han har satsat all sin trovärdighet på att backa upp Laila Freivalds och blundat för eller viftat bort den berättigade kritiken. Kvällen före utrikesministerns avgång ville han dock plötsligt avvakta med kommentarer, en signal så god som någon.
Ekot kunde igår berätta att så många som ett 40-tal medarbetare i regeringskansliet, varav två ministrar, fick tsunamilarmet från TT:s sms-tjänst redan vid sextiden på morgonen den 26 december 2004. Dessa ytterligare uppgifter om regeringens reaktionsförmåga kom nu i skymundan av utrikesministerns avgång.
Men bortom detta kvarstår ju all den kritik mot riktats mot statsministern själv och hela regeringen.
Flodvågskommissionens rapport om hanteringen av tsunamikatastrofen borde varit tillräcklig för att signalera avgång för någon av de främst utpekade. Förhören i konstitutionsutskottet (KU) under februari underströk kommissionens slutsatser.
Om utrikesminister Laila Freivalds lämnat sin post i december hade det kunnat sägas att regeringen och statsministern verkligen lyssnat på Flodvågskommissionens kritik. Vid det här läget framstår avgången snarare som följden av en skandal för mycket, trots att det är regeringens hantering av tsunamikatastrofen som är den egentliga orsaken till att hon går.

Miljöpartiets Peter Eriksson svajade antydande på målet när han fick frågan om han tror att hans kritik mot Freivalds påverkat avgångsbeslutet. Miljöpartiets ställningstagande vid en misstroendeomröstning skulle kunna ha tvingat bort utrikesministern. Utvecklingen skulle blivit dyrköpt för såväl socialdemokraterna som miljöpartiet.
Därför torkar Peter Eriksson säkert kallsvetten ur pannan nu när partiet slipper välja mellan att visa underdånig lojalitet mot en tänkt koalitionspartner eller göra allvar av en misstroendeförklaring.