Rena mediejippot när Ohly stryker titeln

Vänsterpartiledaren Lars Ohly suckar i SVT:s Agenda och säger att han inte kallar sig kommunist längre. Det är ett demokratiskt sundhetstecken att detta i längden blev ohållbart. Men beslutet grundar sig främst i att vänsterpartiet fullkomligt rasar ihop i opinionen. Väljarna flyr hammaren och skäran. Lars Ohly har kommit fram till att raset beror på att han öppet kallar sig kommunist.
Åtgärden är ett mediejippo. En brasklapp, därtill är han nödd och tvungen. Men Lars Ohly ändrar inte på något, han stryker bara titeln.
Man kan kalla en åsna för en häst, men den fortsätter ändå att vara en åsna. Slutsatsen som Ohly och partikamraterna dragit av opinionskurvan är att Sverige sannolikt inte har fyra procent tvättäkta kommunister längre. Alltså är riksdagsplatserna i fara och Ohly allvarligt oroad.
Därför har han också tagit ett par internt kontroversiella beslut för att ha en chans att bromsa fallet. Det ena var att han lämnade Svensk-kubanska föreningen. Avhoppet från diktaturkramarföreningen resulterade omedelbart i besk intern kritik, som gick ut på att Ohly blivit del av en USA-styrd konspiration och Bush-lakej. Kommentarer är sålunda överflödiga.
Det andra var alltså att han slutar vara kommunist offentligt. Att kommunisten Lars Ohly numera inte finns utåt sett, är däremot lättare att sälja in internt än skilsmässan från Castro. De flesta vet att Lars Ohly inte bytt fot, bara suddat lite på namnlappen. Där finns också problemet.

Visst har kritiken inom och utanför vänsterpartiet delvis handlat om att partiledaren haft osmaken att kalla sig kommunist. Men den stora och den avgörande kritiken har ju riktat sig mot att denna kommunism lyser igenom i partiets mål och handlingsprogram samt att oliktänkande i partiet öppet brännmärks. Fortfarande är stat och socialism samma sak, strategidokumentet fyllt av planekonomi, centralstyre och tvångsvälde. Förstatligande av samhälleliga institutioner som banker och skogar är alltså lika aktuellt som tidigare. Och porträttet av Lenin hänger kvar på partiets kursgård.

Först när kommunismen lämnar mål och handlingsplaner kan vänsterpartiet försöka framstå som ett trovärdigt socialistiskt vänsteralternativ och då kanske locka nya väljare från socialdemokratins skakiga vänsterkant. Annars förblir det bara partiet som säger en sak men tänker göra något helt annat.